a trip down under

När jag såg det stora kuvertet från Kunskapsgymnasiet var det som att hjärtat tog ett litet extra slag. Jag trodde ju. Jag var ju nästan säker. Jag blev ju årets student. Men ingenting är riktigt säkert förrän man har fått betygen i handen och jag var nästan så töntig att jag inte vågade öppna.
När jag slet ut pappret och ögonen hoppade bungyjump längs med raderna, ända ner och upp igen var det precis som att hjärtat stannade. För det var vackra tre stora bokstäver på alla rader, inte en enda rad där mönstret bröts och jag kände i hela mig. Att jag klarade det. Jag klarade det bannemig! Efter alla dessa tårar, panikattacker, alla timmar jag suttit med värkande lungor och iskalla fingrar och surrande huvud framför datorn och knappat in bokstav efter bokstav, mening efter mening, alla gånger jag vaknat helt slut och pallrat mig iväg ensam till skolan, alla gånger jag förhört mig själv och skrivit anteckningar och repeterat tills jag knappt kan tänka på annat än magnetism och tredjegradsekvationer och kroppens lymfsystem. Och alla dessa gånger jag var så nära på att ge upp. Och tänka att gymnasiet på två år är för mycket, till och med för mig, jag klarar det inte, det kommer brista, jag kommer ta slut, speciellt med natur, det är för svårt, för mycket plugg, för lite tid.
Men jag klarade det. Nu kan jag bli vafan jag vill. Eller nästan i alla fall. Pappa tyckte jag skulle söka till läkare. Och jag har inga direkta planer på att plugga vidare, men jag vet i alla fall att jag kan. Jag har i princip alla möjligheter i världen, jag har allt för att få den bästa starten i vuxenlivet. Och det har jag mig själv att tacka för. Tack mig själv för att jag har kämpat så hårt och lyckats! Jag har äntligen äntligen lyckats och jag är så stolt över mig själv.