"a chest pain is your body saying call 999."
Något av det första som slog mig när jag kom till london var den här bilden, uppklistrad på många av de kända röda dubbeldäckarna. Bredvid den stora affischen fanns texten "A chest pain is your body saying call 999." Och visst, bilden är lite halväcklig, budskapet är ju bra men det kan tyckas skumt att denna bild följer en runt hela london. Lite stämningssänkare liksom. 
Men jag fastnade för den från första stund. Fotade den direkt. För att det är precis just så det känns, och det är så svårt att förklara. Bilden förmedlar känslan bättre.
För jag kan inte riktigt förklara den där smärtan, eller trycket över bröstet, som att lungorna plötsligt inte får plats att utvidga sig längre, som att någon tung jävel satt sig över min bröstkorg och trycket är så stort att det gör ont. Efter några timmar gör det riktigt riktigt ont och det är då jag gråter och ber att det ska försvinna, ber om att kunna andas normalt.
Sluta stressa så slappnar musklerna av säger farbror doktorn men har egentligen inget riktigt svar på vad det är. Ååh, vad kan det vara säger pappa men verkar inte gå längre än att just undra vad det kan vara. Det är mentalt säger jag om och om igen till mig själv eftersom jag inte känner av det lika ofta i danmark.
Men efter så många smärtfyllda timmar är jag less. Vad som än krävs så måste jag bli av med det här. Jag kan inte springa runt halva livet med andningsproblem, jag tänker inte göra det. Jag är less på att vara 18 år och ha helt okej fysik men ändå ständigt ont i bröstet. Jag är less på att bli yr och snurrig på träningen för att jag inte får tillräckligt med luft. Jag är less på att vara trött och ledsen och på dåligt humör. Jag är så jäkla jäkla less på att inte kunna andas.
Men jag fastnade för den från första stund. Fotade den direkt. För att det är precis just så det känns, och det är så svårt att förklara. Bilden förmedlar känslan bättre.
För jag kan inte riktigt förklara den där smärtan, eller trycket över bröstet, som att lungorna plötsligt inte får plats att utvidga sig längre, som att någon tung jävel satt sig över min bröstkorg och trycket är så stort att det gör ont. Efter några timmar gör det riktigt riktigt ont och det är då jag gråter och ber att det ska försvinna, ber om att kunna andas normalt.
Sluta stressa så slappnar musklerna av säger farbror doktorn men har egentligen inget riktigt svar på vad det är. Ååh, vad kan det vara säger pappa men verkar inte gå längre än att just undra vad det kan vara. Det är mentalt säger jag om och om igen till mig själv eftersom jag inte känner av det lika ofta i danmark.
Men efter så många smärtfyllda timmar är jag less. Vad som än krävs så måste jag bli av med det här. Jag kan inte springa runt halva livet med andningsproblem, jag tänker inte göra det. Jag är less på att vara 18 år och ha helt okej fysik men ändå ständigt ont i bröstet. Jag är less på att bli yr och snurrig på träningen för att jag inte får tillräckligt med luft. Jag är less på att vara trött och ledsen och på dåligt humör. Jag är så jäkla jäkla less på att inte kunna andas.
Kommentarer
Trackback