Mmm.. träningsrus.
Men vad spelar egentligen jobbhelvetet för roll? Det finns ju andra världar. Som får en att bli utmattad och svettig och äckligt röd i ansiktet och helt totalt slut i kroppen, men som samtidigt får en att må bra. Jag fattar inte varför det sitter så långt in att gå till träningen. Jag gillar det ju när jag väl är där, jag ÄLSKAR det efteråt och jag tycker alltid alltid alltid att det var värt det. Men ändå slingrar jag mig in i det sista och försöker hitta minsta ursäkt för att ligga hemma och svälla och bli rastlös och få ångest. Tack gode gud för pers. Utan henne skulle jag nog väga 10 kg mer och vara mycket mer ledsen och deperimerad.
Min kropp är bäst på att producera lyckohormoner men den kräver träning som betalning för att hjälpa till med det. Tur tur för mig att jag har världens bästa pers som sällskap. Och allt snällt folk som peppar och uppmuntrar och ropar "bra tove" och "nu har du inte så många kvar", och så favoriten; "du ser stark men liten ut!" (tova såklart). Dom skulle kunna ropa, "kom igen nu knubbis, lägg på ett kol så kanske du kommer fram innan vi andra går hem!" Men det är aldrig annat än positiva ord och jag känner mig faktiskt alltid duktig av det, och det är därför jag fortsätter gå dit trots att det ibland är lite för jobbigt och luften lite för seg och det är också därför jag tycker så mycket om att vara där och kommer sakna det mer än jag egentligen fattar när jag flyttar till landetdärdepratarsåkonstigt.
Men jag återvänder nog på nåt jäkla vänster. Har ju alltid gjort det förut, efter årslånga uppehåll har jag ändå alltid hittat vägen tillbaka och kommit traskande med den klarröda tröjan och rufsiga hästsvansen. Det är nog meningen att jag ska träna där.
Bik i mitt hjärta helt enkelt.