a trip down under

Jag är så slut. Fötterna värker, vaderna värker, axlar, hälsenor och nacke värker. Efter att ha lyft allt från mjölkkartonger till diskmedel, suttit i kassan och, jo faktiskt, nu när jag känner efter, käken värker också efter alla otaliga "156,50, tack, vill du ha kvittot, okej, hejdå!" På ett sätt misströstar jag, är det så här det ska vara, jag ska jobba i 45 år och jag är helt slut efter ett extrajobb på två veckor? Hur ska detta GÅ? Men samtidigt, åh vad det värt det, allt kul man ändå har haft där borta. Konstiga kommentarer, trevliga människor, tungt arbete, jag har fått jobba med coolingen sara och så länge som vi fick jobba ihop kändes ingenting outhärdligt. Så tack för det sara, för alla knäppa roliga saker vi kunde diskutera och som aldrig någonsin gjorde ämnena uttömda. Aldrig har det väl varit så roligt att räkna en kassa som med dig!

Jobb 8-16 i lördags. Jag släpade mig upp och såg redan helvetesdagen framför mig. Men något i parken nedanför fönstret fastnade i min trötta morgonblick och när jag såg allt det vita pudret på marken kunde jag faktiskt inte hindra mig. Lika obotligt genomlycklig som alla mina tidigare år, av den allra första snön. Ett barnsligt glädjetjut for över mina läppar och mamma ryckte förskräckt till. "Det är snö!", fortsatte jag med den överlyckliga 3-årings-rösten och plötsligt såg dagen mycket ljusare ut.
Jag älskar snö. Snöoväder är det bästa som finns. Jag satt resten av dagen och glodde ut genom fönstret med ett stort leende på läpparna. Medan jag skottade fram bilen vid dagens slut försökte jag komma på varför snön inte gör min vansinnig, som alla andra. Varför jag inte ens slutar le när fingrarna är så stela att jag inte kan röra dem.
Kanske är det att snön kommer som en lugnande varm kram för alla dem som oroar sig för att klimatförändringarna en dag kommer förgöra oss. Kanske för att jag inte har den minsta lust att en dag säga till mina framtida barn; "Men ni vet, när jag var liten, då brukade det faktiskt komma snö i sverige på vintrarna!" Och barnen ska storögt svara; "vaaaa, äre sant!? Hur känns snö, mamma?" Snön är en bekräftelse på att allt kanske inte riktigt har gått åt helvete, i alla fall inte än. Fortfarande har vi chansen att ha det precis som förut, fortfarande har vi chansen att få pulsa fram, blicka ut över ett oändligt vitt vinterlandskap eller lägga oss ner på rygg och göra en snöängel.
Välkommen snö! Och stanna gärna fram till jul!

Det blir inte mycket skrivande nuförtiden. Jag bor hos mamma och eftersom hon inte har något internet och ingen dator blir det till att läsa böcker, spela spel och dricka te och somna tidigt. Det är ganska nice, att vänja sig av från att sitta och glo in i en skärm hela kvällarna. På dagarna jobbar jag extra på ett jobb jag kanske egentligen inte gillar, men som ger mig sköna slantar i kassan och något att svara på evighetsfrågan "Vad gör du nu då?".
Sitter just nu på mammas jobb och väntar på att hon ska bli klar så att man får åka hem och sussa. Det svider satan i mina ögon. Och jag saknar min lillebror. Är inte van att bara se honom ett par gånger i veckan. Ringde och döpratade en stund idag, det är så skönt att bara kunna sitta tyst och andas i luren och humma, sällskap på avstånd liksom. "Jag har så tråkigt nu, vad ska jag göra hela kvällen?", sa jag. "När man inte jobbade tyckte man att några timmar slogs ihjäl hur lätt som helst, nu blir jag rastlös efter en kvart i soffan!" "Jaa, jag vet", sa Harald klokt. "Nu har du ju fritid, istället för bara tid."
Älskade lilla smarthuvud.

Emma är en av mina allra bästa vänner. Hon hör till det toppskiktet som jag räknar som riktiga vänner, tills döden skiljer oss åt och amen och allt det där. En riktig vän kan man räkna med, i vått och torrt som det så vackert heter. Jag vet att jag inte förlorar emma om jag råkar tycka annorlunda om något, om vi har fullt upp med andra saker än varandra en tid, eller om vi så flyttar 5472845 mil ifrån varandra. Då skulle vi ändå sitta där framför webcam och garva ihjäl oss åt datorstolar och provning av rangankläderna och att cykla upp för trappan.
Jag vet att jag kan ringa emma mitt i natta om det så skulle vara och jag vet att hon alltid gör sitt bästa för att jag ska må bra. Jag blir alltid gladare av att prata med henne, det är alltid något hon säger som får mig att skratta, vårt egna lilla språk, med en massa uttryck och interna minnen som ingen annan förstår. 
Det är så skönt att ha någon att prata med som verkligen lyssnar och tar till sig vad man säger, som tycker att det man säger är viktigt, att man själv är viktig.
Allt det jag har räknat upp är det som gör emma till en fin och bra människa och en underbar vän och jag hoppas att hon känner i alla fall någorlunda likadant för mig. Jag behöver henne i mitt liv och jag är så tacksam för att hon finns där!
Ända sen rangan 06 har vi inte klarat oss utan varandra och det är så det ska vara ända tills vi trillar av pinn! Visst!?

du och jag och oss och vi och alltid.