a trip down under

Det finns knappt något bättre än att sjunka ner i sätet, sådär trött så att man nästan är i en annan värld, på med värme, musik och bara köra. Jag har kört så mycket nu att jag inte behöver tänka över det längre. Blinka, kolla speglar, växla, allt går automatiskt, precis som att bilen var en del av min egen kropp. Att köra har blivit lika naturligt som att gå, efter alla dessa turer i rusningstrafik i stan finns det inte riktigt något som ger mig panik längre. Det bara går. Och jag älskar det. Tankarna vandrar iväg, jag blir alldeles lugn och harmonisk och avslappnad, det är som terapi, att göra något så inövat, som sitter i ryggmärgen. Det är det som gör allt värt det, det som gör att jag lätt kommer prioritera bil trots att min ekonomi skulle må bra av att slippa. Jag kör inte för att jag är slö, eller för att jag på något sätt är en dold miljöbov som inget hellre vill än att sabba klimatet för oss alla. Jag kör för att det är det är det jag behöver, kanske kan jag en dag byta ut bilkörandet mot stickning eller virkning, av hänsyn till plånbok och moder jord. Men än så länge tuffar jag på och njuter av att ha hjul till fötter.