a trip down under

Jisses, när man ser på det så är det ju sjukt länge jag har levat. Jag som fortfarande känner mig som en liten unge. Förra födelsedagen hade jag längtat så sjukt till, nu känns det mest synd. Vem vill fylla 19 liksom? Totalt meningslös ålder. Jag älskar att vara 18. Är man 18 är det liksom en ursäkt till att man inte gör så mycket med sitt liv, att man tar dagen som den kommer och inte tänker så mycket på framtiden. "Hon har inget jobb eller så än, men det är lugnt, hon är ju bara 18", eller "Nej, hon vet inte riktigt vad hon vill göra sen, men än finns mycket tid, hon är ju bara 18", "Ja, hon ska utbilda sig till bartender, och på kos av alla ställen, men man måste ju få ha kul, hon är ju bara 18.". Jag vill inte bli 19 och få en massa extra krav på mig, jag vill inte bli vuxen och tråkig, jag vill inte bli den som är misslyckad för att man är 19 år och jobblös och bor hemma hos pappa.
För första gången slår åldersångesten mig, jag vill inte bli äldre nu, 18 år är perfekt och jag önskar att jag kunde stanna här och vara 18 i minst ett par år till. Men tyvärr får man ju inte välja sånt själv och det jag kan glädjas åt är att jag i alla fall inte har kommit så långt som anna, som fyller 20 om ett par månader. Nej, tacka vet jag 19 i så fall.

Over and out.