regn.
Det har smattrat i flera timmar mot rutan, dropparna rinner längs med fönstret sådär som det gör i filmer när något ska verka sorgligt eller ensamt, det är lagom mörkt och jag sitter uppkrupen i soffan med en filt och mamma mia-klippen på youtube. Och jag tänker att kanske är det här folk menar när de längtar efter rugguga höstdagar utan krav, när man kan kura ihop sig framför en film med en kopp te utan en massa måsten. Men det är liksom inte samma sak när man verkligen är ensam, när man sitter med den förbannade tekoppen som enda sällskap dag ut och dag in.
Och man kan ju inte låta bli att undra om det verkligen aldrig blir nåt mer än det här.
och jag längtar så mycket efter att flytta ihop med vanja att jag får krupp.
Och man kan ju inte låta bli att undra om det verkligen aldrig blir nåt mer än det här.
och jag längtar så mycket efter att flytta ihop med vanja att jag får krupp.
Kommentarer
Trackback