ät din soppa, livet har börjat.
Idag är det måndag och allt är grått och trist igen. Jag känner mig seg och otränad och det värker fortfarande i mina tänder på höger sida. Jag har börjar gnissla allt mer på nätterna. När jag vaknar på morgonen känns det som att hela munnen har opererats över natten. Kanske är det stress. Kanske är det något helt annat. Men något är det ju. Jag börjar faktiskt på allvar bli rädd att jag snart inte ska ha någa hela tänder kvar.
Jag har så mycket energi, men det är som att den blir kvävd. Jag hör liksom inte hemma någonstans. Inte än. Jag har ju inte ens ett rum.
Det finns dem som har det värre, visst. Men det här är ganska nytt för mig. Jag har alltid haft en trygg bas att utgå ifrån. Just nu vet jag ju ingenting. Mer än att jag inte vill ha det så här.
Jag förstår att ingen orkar bry sig. Alla har ju fullt upp med sig själv. Det finns vänliga själar som försöker stötta och uppmuntra, men när allt kommer till kritan så har man bara sig själv att lita på.
jag söker inte mer din sympati
..eller jo det gör jag visst.
Det blir snabbt för mörkret faller och jag börjar bli ensam här på kontoret. Igen.
Gud vad allt känns motigt ibland. Jag jobbar på bra, lär mig mycket, tränar duktigt och sparar en helvetes massa pengar. Men vad ska man med pengar till när man aldrig riktigt har roligt? Jag saknar ihjäl mig efter någon som är som jag. Eller kanske hellre någon som är som favvo. Det har gått över två år sen jag kom hem från danmark. Och nu kanske det är för långt bort för att komma tillbaka.
Jag vill inte leva det livet jag gör nu. Inte någonstans. Jag märker ju hur rubbad jag blir, hur mina värderingar ändras och jag plötsligt inte kan tänka klart om allt är i ordning, hur pedantisk jag har blivit. Allt blir en enda lång sträven efter att bli klar, få ordning, få undan, det är en ständig kamp för att liksom nå det perfekta. Och först när jag kommit dit, när allt är färdigt, när allt är bra, kan jag slappna av. Men vem kommer egentligen dit? Denna rastlöshet tar kol på mig. Jag önskar att jag la min energi på andra saker istället.
Jag känner inte riktigt igen mig själv. Jag har alltid haft höga krav på mig själv, men det här är nånting annat. Jag har liksom kraven utan att ha något speciellt mål. Jag vet inte vart jag vill komma. Och jag ser på mig själv och jag skakar på huvudet och tänker att vafan tove, hur har det blivit så här, vad gör du med din ungdom, så mycket som du har kämpat med att hitta rätt och göra rätt, det var ju aldrig meningen att det skulle bli så här?
Jag intalar mig att det är en övergångsperiod. Jag ska bara skaffa mig erfarenheter och spara upp en buffert och sen ska jag börja livet och DÅ ska jag bara leva skitfett hela tiden.
Det hör väl till hösten att deppa antar jag. Jag kan inte rå för det. Jag hatar tanken av att tiden springer ifrån mig och att det senaste halvåret bara är som ett stort tomt hål i mitt minne gör mig livrädd.
Själva livet står och skrattar åt din väntan på mirakel, idiot!
fyr den af, svenska!
Jag vet att jag borde vara glad och tacksam över att jag fått uppleva ett sånt år. Jag borde inte klaga. Men det känns svårt. Extra mycket nuförtiden. För det är nu jag börjar tvivla på om jag någonsin kommer att få leva så igen.
Jag saknar att se mig själv så glad och liksom lätt. Utan en massa krav som tynger. Jag saknar att se möjligheter istället för problem.
Jag saknar att lita på mig själv och att jag ska klara av livet.
min sista fest i danmark, juni 2007.
snyft..
Det enda som gör det uthärdligt är att ligga helt stilla i totalt mörker och tystnad. När mamma skrynklade ihop en plastpåse skar det som blixtar genom huvudet. När hon tog ett bett av en knäckemacka trodde jag att jag skulle spy.
Kanske var det kroppens sätt att äntligen få mig att vila. Att tvinga mig till att ligga stilla. Jag är ju annars inte så bra på just det.
Det känns bättre idag, men det är inte helt bra. Jag känner mig matt och svag och allt känns jobbigt. Helst vill jag grina och gå hem men det passar sig liksom inte.
Så jag härdar ut. Men tyck lite synd om mig, snälla?
BSF.. igen.
Det var det. Då var det kört. Som emma skulle ha sagt.
Ja det finns inga gränser för hur mycket man babbla om Bonde söker fru. Det var så pinsamt i onsdags att jag nästan var tvungen att byta kanal. Men jag stod ut! Asså Roger är nog min favorit också, det är ju där man skäms mest! När den där gråhåriga tvingade fram "nej nu måste ni berätta, vad var det som hände igår egentligen!!" mitt framför alla när dom satt och fikade! Den skånska rödtotten satt ju mest och flinade (är det bara jag som tycker hon har jäkligt spooky blick?) och Roger ba "He..he..det var en godknattkram och en liten puss." AAAAH! Eller när han tog den där tystaste, vad hon nu heter, och dom satt själva och pratade där på klippan! Eller prata var väl att ta i, satt där menade jag. Seriöst, har det någonsin varit så tyst sedan tidernas begynnelse? Jag vet att programmet är inspelas för flera månader sen och långt ifrån där jag just då befann mig, men ändå ville jag sjunka genom jorden. Snälla gud, ta mig härifrån, tänkte jag. Och när de skulle bada och han till råga på allt envisades med att ha värsta tangabadbrallorna! Inte räckte det med hans extremt bleka kropp som struttade omkring och halkade i vattnet. Nej, nej.
Det enda jag saknar är sällskap. Det blir liksom extra pinsamt när man tittar på det ensam. När man inte har någon att ventilera sin skam med. Någon som anmäler sig frivillig tills på onsdag?
Tack och hej från er Bonde Söker Fru - korrespondent.
Tack!
Det måste ju vara det smidigaste programmet ever att spela in! Ingen casting med dyra skådisar, det är ju bara att vandra ut i potatisåkern och haffa första bästa bondläpp. Sisådär, så var huvudrollsinnehavarna grejade. Man behöver inget manus och inga repetitioner, desto mer stammande och pinsamma tystnader desto bättre! Och som vi älskar det, samtidigt som vi hatar det, vi som sitter där med skämskudden.
20.00 ikväll kör vi!
jag är inte sjuk, fast lite blek i hyn
Vi har sån jäkla utsikt här över E4an och nyss stoppade poliserna av hela vägen upp mot bergshamraleden så vi stod en bra stund och tryckte näsorna mot fönstret och försökte lista ut vad som pågår. Det springer fullt med poliser och lyser med lampor i korsningen och ingen bil kommer fram. Så kan det gå. Haha, jag glömmer aldrig när en bil började brinna i somras precis här nere och det var alldeles tjockt med svart rök över hela solna. Och HELA avdelningen kom springandes till vår hörna och stod och glodde som fån vid fönstrena.
Jag känner mig så jäkla svag. När jag hade tränat idag kunde jag knappt få av mig skorna. Orkade knappt duscha. Och kände mig så illamående att jag knappt fick i mig lunchen. Jag ligger precis på gränsen, jag känner det. Min kropp kämpar allt den kan för att orka med all träning och alla attacker från ondsinta svinis-baciller som säkert ligger på mig som bara tusan. Lite till och mitt immunförsvar orkar inte. Men jag vet i alla fall vart min gräns går. Det är därför jag aldrig blir sjuk. Och nej, jag behöver inte ta i trä!
HAHAH nu kom det en ambulans där nere för att spä på kaoset ytterligare, folket står fortfarande och glor i fönstret, det ser så jäkla roligt ut när de står och spekulerar i vad som händer. "Nej men nu kommer det en ambulans, titta, nu stannar han här, ja men det ser ju faktiskt ut som att det ligger en människa där på marken bredvid bilen, ser du, men ne-ej, nu körde han dit och han fick inte köra i korsningen, såg du, såg du vilken väg han tog maud!?"
Och nyss: "Ligger det någon bomb här under eller?"
Ja, fantasin är det inget fel på i alla fall!
jag hatar fortfarande SL
Men men, det är bara att stå ut och göra det man måste. Jag intalade mig att det säkert skulle gå bra, det är ju bara en ynka tågresa på tre stationer, vad kan gå fel?
När jag kommer fram till perrongen med andan i halsen är tåget tio minuter försenat. Jag har inte åkt kommunalt på fem månader och det första tåg jag tar blir försenat. När tåget väl kommer lyckas jag mirakulöst nog tränga åt mig en sittplats och tjejen mitt emot mig pratar uppgivet i mobilen och beställer en taxi eftersom hon kommer missa sin buss på grund av förseningen. Vem betalar den taxin, undrar jag.
Jag begär inte att tåg och bussar ska fungera perfekt, vad gör det? Men det är ju lite konstigt att de år för år höjer priserna på att åka kommunalt tills man inte längre har råd, tid och ork att prioritera miljön. För varför skulle jag dagligen stå ut med trängsel och förseningar när det är både billigare, snabbare och bekvämare att ta bilen?
Och jag är rädd att det är fler som tänker som jag.
what you say?
där anfall är försvar, och där allting växt igen
Fredag Fredag Fredag och det här är vad jag tänker på.
- Det är 31 dagar tills jag får se winnerbäck live. Det är så jävla lång tid och längtan byggs upp mer för var dag. Men jag vet att det kommer vara värt all väntan. Det har det ju alltid varit förut.
- Det finaste som finns är äkta vänner som plötsligt hör av sig och det inte märks att man inte hörts på länge. Som det aldrig blir krystat med, som bara babblar och skrattar och finns. Som man alltid kan räkna med, som inser att tiden till att umgås inte bara ploppar upp, man måste anstränga sig också.
- Jag vill hem och ligga på spikis. Som tydligen blir årets julklapp. Men jag har redan fått mitt avslappningspiller från mamma och lillis. Tack för det.
- Jag är sugen på våfflor men det är ju onyttigt.
- Det här är typ världens finaste klipp. Just när låten börjar. Det är så att man ryser.
- Bonde söker fru är så jävla pinsamt att se på att jag bara låg och kved i soffan i onsdags. Man vill inte se, man håller för öronen och blundar och rodnar över hela kroppen som de håller på. Och ändå sitter man där nästa onsdag lik förbannat. Why god, why?
- Folk blir typ förbannade när jag säger att jag vet att jag inte kommer att få svinis. Fattar dom inte att jag känner mitt immunförsvar efter 20 år och vet att det är i princip oövervinnligt? Jaja, den som lever får se..
Nu är det snart träning och sen tar jag HELG!
Skriv gärna en kommentar, så gör du en liten flicka mycket glad.
fina minnen
Ibland kan jag burra ner i mig i deppigheten och låta den ta över hela mig, ibland kan jag mota bort den med träning, men ibland kommer det fina minnen vällandes över mig som ett starkt försvar. Det liksom ploppar upp fina minnen som kväver hela deppigheten. Kvar finns bara ett lugn. Ett lugn som säger åt mig att sluta stressa, att jag redan nu har fått uppleva så fantastiskt fina saker i mitt liv.
Ett av dom här minnena är från den 4 augusti 2006. Det var terras födelsedag och jag skulle snart flytta till danmark. Som en rolig överraskning kom emma och babs puttrande på sina moppar iklädda ulla-tröjorna och vi åt kräftor och kyckling och tårta.
När vi åkte hem mot bro igen hade det börjat skymma och jag och emma drog snabbt ifrån stackars babs som bara kunde köra 25. Det var tiden innan körkort, heltidsjobb och framtidsångest. Nu fanns bara sommarlov, rangan-lönen och gamla bettan. Och vi. Vi susade fram genom natten och jag burrade in mig i emmas tröja. Tröjan som luktade emma, sommar, trygghet. Allt jag gillar på en och samma gång.
Vi kom fram till babs gula hus och hade den roligaste natten någonsin. Babs diggade till bubbles och vi garvade ihjäl oss åt bilder från sommaren. Från rangan. Från alla timmar i skabbis. Och jag vet att jag vid ett tillfälle, sisådär klockan fyra på morgonen, liksom stannade upp i mig själv och all oro inför danmark bleknade. Jag tänkte att så lycklig som jag är nu har jag aldrig varit. Och så länge jag har Emma och babs vid min sida kommer allt att ordna sig.
kan någon ge vad du ska ha?
Jag lyssnar på rix morron zoo och får se att winnerbäck blir i hovet den 14 istället. Vet inte vad jag ska tycka om det riktigt. Jag längtar bara.
Tittar på en lägenhet på 13 kvadrat. Och tänker att riktigt så desperat har jag inte blivit. Jag får vänta ut det helt enkelt. Förr eller senare kommer läget. Och pengarna rullar ju in på sparkontot.
Det är en grå dag och det kunde varit bättre. Sämre också, antar jag. Lite som sverige. Det här är ett äkta svenskt inlägg om en svensk dag i ett svenskt liv. Så lagom. När dagen är slut ska jag hem och njuta av min ensamhet och reda ut mina tankar.
Danmark skulle vara nice också. Som alltid.
5/11 goes 1/12
Men tji fick jag.
Konserten igår med älskade LW blev inställd. Johan Persson var sjuk i svininfluensan. Det blir konsert den 1 december istället. Jag ska alltså längta i nästan en hel månad till.
Jävla svinis, på något sätt var du tvungen att komma åt mig va!?
det snöar lapphandskar!
0 dagar, 9 timmar och 42 minuter.
LARS WINNERBÄCK LIVE ANNEXET 20.00!
891102
Det har gått tjugo år sen den där soliga höstdagen då mamma plötsligt uteblev fast hon hade lovat att hjälpa min moster att flytta. Det har gått tjugo år sen jag såg världen med mina blå ögon för allra första gången.
Jag har hunnit bli tjugo år och hela hösten har jag haft ångest. Men tänk jag då, har folk omkring mig sagt. Jag som är 37, 41, 52! (Eller i farfars fall 80!) Men det är inte åldern i sig, har jag försökt förklara. Det är vad man har uträttat. Jag har inte hunnit med tillräckligt. Och nu sitter jag här och tänker över allt jag faktiskt gjort med det här livet. Visst har jag lite ångest över allt jag inte har hunnit med, men jag inser också att det hade kunnat vara mycket värre. Man kan omöjligt hinna med allt, och jag har hunnit ganska mycket ändå. Jag har bott på sju olika ställen, jag har varit utomlands typ 20 gånger, jag har simmat, dansat, ridit, spelat teater och friidrottat, gått gymnasiet, jag har bott i danmark, jag har utbildat mig till bartender, jag har backpackat i asien, jag har haft sex olika jobb, jag har lärt mig ett nytt språk, jag har tagit körkort, lärt mig att jobba som ekonomiassistent och jag har blivit skilsmässobarn.
Även om alla de här sakerna inte är roliga så är det i alla fall något jag har gått igenom och som har gjort mig starkare.
Så jag känner att 20 barre inte är så illa ändå. Nu kör jag 80 till i samma tempo!