a trip down under

Igår var det söndag och sol och jag studsade ut på morgonpromenad. Jag fastnade vid en parkbänk på norr mälarstrand och bara satt länge länge och njöt av de svaga strålarna som äntligen vågade sig fram. Ett medelålders par i en båt precis vid kajkanten spelade eminem på hög volym, solen speglades i vattnet och jag lät mitt vinterbleka ansikte äntligen få se ljuset igen. Efter typ tre månader. Det var som att det inte gick att bli mätt på solen, jag kunde suttit hela dagen om det inte blivit för kallt till slut.

Idag är det måndag och allt är grått och trist igen. Jag känner mig seg och otränad och det värker fortfarande i mina tänder på höger sida. Jag har börjar gnissla allt mer på nätterna. När jag vaknar på morgonen känns det som att hela munnen har opererats över natten. Kanske är det stress. Kanske är det något helt annat. Men något är det ju. Jag börjar faktiskt på allvar bli rädd att jag snart inte ska ha någa hela tänder kvar.
Jag har så mycket energi, men det är som att den blir kvävd. Jag hör liksom inte hemma någonstans. Inte än. Jag har ju inte ens ett rum.
Det finns dem som har det värre, visst. Men det här är ganska nytt för mig. Jag har alltid haft en trygg bas att utgå ifrån. Just nu vet jag ju ingenting. Mer än att jag inte vill ha det så här.

Jag förstår att ingen orkar bry sig. Alla har ju fullt upp med sig själv. Det finns vänliga själar som försöker stötta och uppmuntra, men när allt kommer till kritan så har man bara sig själv att lita på.