a trip down under

Det är helt sjukt underbart att springa i denna blåst. Man får liksom äntligen luft.
Jag får liksom ingen ordning går på repeat. SÅ dåligt att winnerbäck inte går att få in på spotify.
Snart shopping.

JAG LÄNGTAR SÅ MYCKET TILL DANMARK OCH TRINE ATT JAG SNART KREVERAR!!!!!

Det har varit så satans mycket idag. Så. Satans. Mycket. Var tvungen att ta mig en kort paus för att inte bränna sönder min hjärna. Är så stressad att jag har ont. Och sådär svårt att andas. Sådär som det blir när lungorna vägrar samarbeta. Jag har börjat bry mig om det här stället. Förut var det bara ett jobb, visst gjorde jag mitt bästa, men hann jag inte så hann jag inte och gick hem. Nu sitter jag här och knappar febrilt för att hinna under 200 till månadsavstämningen som är på måndag. Jag antar att jag börjar känna ansvar för det vi gör.

Men winnerbäck läker hela mig unifrån och ut och jag blir så lycklig.
Med "jag får ingen ordning" i lurarna knappar fingrarna på ganska bra i tyst kontorslandskap.
Måste hinna med att gymma också innan mörkret faller helt och hela fredagen är borta.
Bara en vecka kvar till danmark. Herre min je.

Plötsligt var det torsdag och jag fattar ingenting. Tiden bara försvinner. Och mamma är ju en workaholic och jag vågar inte ens tänka på när hon kom hem inatt från jobbet. Så det blev till att vandra morgonpromenad själv imorse. Igen. Men jag klagar inte. Rixmorronzoo babblar på så bra i lurarna.
Statshuset är rätt vackert sådär i morgondiset har jag kommit på.

På jobbet är det mer papper än någonsin. Det liksom bara väller fram. Och det räcker ju med att man går på toa så är det 247 jävla fakturor i förkontrollen. Jag blir så trött.
Men roger spelade winnerbäcks nya singel imorse, och jag blev så glad. Det var nästan löjligt. Fick världens fånflin över hela mig. Kan knappt bärga mig till skivan den 21 sept.
Idag ska vi tydligen klättra. Det blir ett äventyr.
Jag har kommit på att folk har rätt när dom säger att svenska äpplen is the shit. Och nu på lunchen ska jag och E ner och gymma.
Det var väl det.

Av någon anledning kom vi in på ämnen döden på lunchen. Och det slutade med att vi satt där alldeles tagna alla tre och fick gå upp och jobba igen för att inte börja grina.
Jag slås av att jag haft sån otrolig tur. Jag har inte mist någon alldeles för tidigt. Jag saknar fortfarande morfar så att det fysiskt värker i hjärtat, men det var liksom en ganska befriande död, mer än tragisk.

Trines status på facebook öppnade ögonen på mig lite. "SÅ lykkelig! :) Alt kan ske de næste par år, har ingen ide om hvad der sker, men kan ikke vente!!!!"
Det är ju så livet ska vara.
Och jag är ju egentligen dum i huvudet som grubblar så mycket. Det hör till mig, visst. Jag är en grubblare.
Men det är ju rätt onödigt att stressa upp sig och må dåligt över att man har så mycket roliga saker att välja på. Jag kan resa, flytta hemifrån, flytta till danmark, börja plugga, fortsätta jobba. Alla dessa möjligheter är just möjligheter och därför borde jag inte ta dem som krav. Jag har faktiskt turen att kunna välja. Och vad jag än väljer kommer det att bli roligt. Jag kanske inte kommer hinna med allt. Men vem gör egentligen det?


Hon log och sa: "Det är väl rätt okej, vi är nog alla ganska lika
Det finns dom som tror på Gud, och dom som ägnar sig åt spel
Alla drömmer vi om lyckan som om livet blivit fel"
Det var schyst att dricka te och höra fröken Svår predika.
/LW

För ett tag sen kom jag att tänka på att jag ju har en perfekt träningsväska.. någonstans. Allt som jag vet att jag har, någonstans, men inte vart, allt som jag vet att jag inte gjort mig av med men samtidigt inte har en aning om när jag använde sist, brukar finnas i det parallella universumet bålsta. Även kallat hemma hos pappa.
Så jag bad min käre far och lillebror att leta upp väskan och ta med den in till stan, så att jag skulle slippa knöla ner mina svettiga gymkläder tillsammans med kalender, jobbpapper och matlåda.
Sagt och gjort, den manliga delen av familjen satte igång letandet. Det tog en halvtimme. Sen ringde harald och sa att det finns ingen röd väska i förrådet. Jag hänvisade till en speciell garderob. Den näst längst in mot väggen.
Det tog en bra stund till. Sen ringde pappa och sa att den inte fanns någonstans, att de hade letat överallt, att den måste vara inne hos mamma.
Jag, som kände mig rätt rejält övertygad om att den visst var där, sa lite buttert att jag får väl åka ut till bålsta och leta själv då. De blev då lite förnärmade. Som att det skulle hjälpa att jag åkte och letade själv, de hade ju ögon att se med och den var ju inte där?
Senare samma dag gav sig Agneta på uppgiften att gå på jakt i tidigare nämnda garderob. "Karlar kan inte leta", sa hon självklart, som om det var en regel lika bevisad som tyngdlagen. Jag önskade henne lycka till och det tändes plötsligt ett nytt litet hopp i mig.
Fem minuter senare (jag skojar inte, det var verkligen 5 minuter) ringer pappa. Lite besvärat. "Eeh, Agneta har hittat den."

Hon hävdade dessutom att axelremmen hängde och dinglade utanför dörren, vilket pappa bestämt förnekar.
Jag ser det som bevisat. Det måste sitta i generna någonstans. Män kan verkligen inte leta.

Jag var hos naprapaten igår. Äntligen fick jag utnyttja presentkortet på en behandling som jag fick av mamma i julklapp. Det är ju lite sjukt egentligen att jag bara behövde ställa mig framför henne för att hon skulle kunna se vad jag hade för problem.
"Hmm, okej, då ska vi se, din höft drar snett här, den liksom vrider sig här, dina axlar är lite ojämna, du har ont precis här va?"
"Ööh. JA!"
Jisses alltså! Då vet man att man har kommit till ett proffs!
Så hon bände och stretchade och sträckte och knäckte och jag kände mig faktiskt bättre när jag gick därifrån. Ni vet som det känns när man har varit ute och gått i 547254 meter, när fötterna liksom värker sådär så det känns i hela kroppen, och man tillslut äntligen får sätta sig ner? Så kändes det i ryggen.
Och så fick jag lite läxor tills nästa gång. Jag ska göra situps på boll och så får jag inte sitta så som jag brukar. Och jag kämpar naturligtvis på som en riktig mönsterlelev med mina läxor. Sitter i skrivande stund här rak som en eldgaffel i ryggen.
Så kanske kommer jag inom en snar framtid springa runt i livet helt smärtfri.
Fortsättning följer.

Tre dagar i rad nu, måndag tisdag onsdag, har milows ayo technology kommit på radion precis när jag svänger ner i tunneln innan essingeleden, på väg hem från jobbet. Exakt på samma plats! Och det är ju helt underbart att sitta där, äntligen fri, ensam i bilen, så trött i benen efter cyklingen att man knappt orkar koppla, slut i hjärnan efter jobbet, kvällsssolen lyser in genom fönstret, och bara skråla med i en låt man kan utan och innan. Bara sitta där och sjunga utan att ha någon bredvid en som undrar vad i hela helskotta man pysslar med.
Det är vardagens lilla guldkant.

Aaaah! Är det något som gärna får sticka och brinna så är det dessa besserwissrar! Vafan det är möjligt att ni vet allt och är bäst och gör precis rätt hela tiden, men vi andra dumhuvuden runt er orkar inte bli uppläxade och höra att det är minsann såhär och såhär och det här är bäst och bla bla bla! För er är det inte viktigast att reda ut vad som stämmer, för er är det viktigast att tala om för andra att de har fel. Ni vet fan inte vad som är bäst och viktigast för MIG. Jag är en helt annan person och andra saker är viktiga för mig. Vissa bor hemma tills de är 30, vissa skaffar aldrig en utbildning, vissa skaffar inte barn och vissa samlar på spypåsar. So what?
Ge fan i att försöka ändra på mig och få mig att tänka som er för det kommer jag aldrig aldrig att göra. Ni får göra precis som ni vill med ert liv och jag respekterar det, men respektera då mig tillbaka och det faktum att eran attityd är något jag inte skulle ta i med tång!

palla!
..och innan folk börjar ta åt sig och känna att jag hoppar på just dem kan jag bara säga att det inte är riktat till någon speciell person. Det här är något, som sorgligt nog, förekommer skrämmande ofta.

Jaha, så var det avklarat i alla fall. I lördags närmare bestämt. Över 21000 löpare sprang, kutade, sprintade, lufsade och gick tio kilometer på söder i stockholm. Och jisses vilken stämning det var. Salsadansare, liveband, tusentals och åter tusentals med folk längs med gatorna som hejade och peppade allt de orkade. Det måste vara det klart roligaste loppet rent underhållsmässigt.
Jag är mest stolt över att jag faktiskt genomförde. Det här är det första loppet jag själv tog initiativ till, utan att känna mig pressad av någon annan så anmälde jag mig, betalade själv anmälningsavgiften, slog upp ett träningsprogram och genomförde mitt mål.
Jag sprang en mil utan att stanna en enda gång. Inte ens i backarna när man fick sicksacka runt folk som gick, eller vid vätskekontrollerna slutade jag springa. Mina ben bar mig tio tusen meter och det kändes riktigt roligt. Att faktiskt klara av det. Att det inte är så vidrigt plågsamt att springa längre.
Tiden ska vi inte prata om. Jag tyckte jag lubbade på så jävla bra så blev lite besviken när jag efter en kilometerlång spurt nådde målet. Men ja.. det är ju inte direkt första gången jag inte är nöjd med min löpinsats. Snarare vore det konstigt om jag hade varit helnöjd!
Jag tar igen det på hässelbyloppet.
Löpning ger mersmak och väcker tävlingsmänniskan i mig. Det har den alltid gjort.

Det är kallt nu på morgonpromenaderna. Imorse hade man nästan behövt en jacka. Det är lycka genom allt. Jag blir så lycklig av förändring. En av de bästa sakerna med sverige är variationen. Jag hade aldrig orkat ha det likadant hela tiden. 
Man blir så rastlös. Som folk med tuffa scheman.
Jag längtar efter att burra in mig i en dunväst och en tjock halsduk och en snygg mössa som förlåter en bad hair day. Jag längtar efter att frasa bland löven och att kunna dra ner luften hela vägen ner i lungorna.
Jag längtar efter danmark den 4 sept.

Dagarna går så fort på jobbet. Man hinner knappt komma på morgonen och sätta på datorn så ska man gå hem igen.
Och nu är det helg.
Igen.
Astråkig uppdatering jag vet. Men nästa inlägg blir en rapport om hur truckertove herself orkade fläska runt en mil på midnattsloppet, som ju går av stapeln imorgon kväll. Herre min je. Håll tummarna för mig.
Nej nu hinner jag inte sitta här och nörda för lillis kommer och hämtar mig och vi ska ut och röra på fläsket.

Jävla helvetes skitmorgon. Jävla helvetes skitliv.
Vissa kommer klappa medhårs, andra kommer klappa stenhårt i ansiktet.
Är du nöjd nu?

Jag skulle vilja ha en spikmatta. Minns hur otroligt avslappnad jag blev av den uppe i åre hos ter, hur all smärta liksom smälte och rann av mig. Hur jag låg där nästan hög. Alldeles rusig.
Träningsvärk är världens bästa lön för mödan. Jag blir som besatt av tröttheten, vill bara träna mer och mer och mer för att aldrig riktigt landa igen, för att alltid springa runt i endorfiner och träningsrus.

Det blir en riktig winnerbäckdag känner jag.
Vem behöver en gud när man har mp3:n full av LW?

Höst. Koftor. Halsduk. Stickat. Färger. Frisk iskall luft. Rosiga kinder. Födelsedag. Frasiga löv. Regn som smattrar mot rutan.
Jag längtar så.

Jag har kommit på att det är synd att det inte är några winnerbäck-fans som läser här. Mina passande rubriker tagna rakt från winnerbäcklåtar får liksom inte den uppmärksamhet de förtjänar.
Och imorse hade jag gått ner ett kilo och det ska jag fira med ett besök på gymmet.

Så var det tisdag igen. Helgen var fylld med sol och promenader och kräftskiva och ter och studsmatta och våfflor och bilåkande och emma. Tiden med emma gick alldeles för fort. Som vanligt. man hinner knappt öppna munnen så har det gått flera timmar. Men vi är ju som vi är. Världsmästare på att prata typ.
Igår sprang jag och e ut på lunchen, hur mysigt som helst och jisses vad hurtig jag börjar bli. Gymmet på jobbet såg förresten riktigt spännande ut så det måste jag prova på snart. Jobbigt och varmt var det, vi sprang lite fel och hamnade i världens jäkla backar och HERRE vad röd jag var i fejjan när vi kom tillbaka! Vågade knappt visa mig i lunchrummet.
Annars regnar det, riktigt jävla öser ner och jag blir glad i hela mig. Jag älskar hösten. Och nu slipper man ju tvätta bilen.

Och jag har kommit på att jag älskar när någon visslar till musiken.

En bra dag följs tätt av en dålig antar jag. Det gick undan på jobbet igår och när dagen var slut åkte vi till väsby och blev bjudna på en riktig brakmiddag, helt underbart att sitta utomhus i solen och bara slappa efter en hård dag på jobbet. Ja, jag vet det verkar som att jag försöker låta som värsta karriärskvinnan nu, men det var faktiskt så!
Och jennykusinen följde med som en trevlig överraskning, och hon är ju knäpp och rolig och har mobilhysteri och gröna glitternaglar och sjuk humor och henne älskar jag ju.  
Men imorse hatade jag allt och morgonpromenaden var inte skön alls och på jobbet var det över trehundra fakturor i förkontrollen och det kom 64536 ton post med 5463 nya påminnelser.
Och det känns lite som att varje dag är lik den andra. Att man bara väntar på vissa hållpunkter att hänga upp tillvaron på. Jag väntar på helg. På lön. På nästa år. Utan att ta tillvara på den tiden jag är mitt uppe i just nu och som faktiskt är livet.

Jag fick solmärken efter 20 minuter ute i solen på lunchrasten! Solen i mitt hjärta alltså. Efter thailand har jag typ blivit solberoende. Eller kanske rättare sagt solbränna-beroende. Jag håller jämt på och tjatar på jobbet om att jag måste bli brun. Undrar vad de tror om mig egentligen. Min största rädsla just nu är typ att bli blek. Då har man inte många problem inte.
Var uppe och morgonpromenerade idag igen fast mamma är ju så seg så jag får typ stanna och vänta på henne hela tiden. Men men. Sånt är livet. Upptäckte dessutom att det finns träningsredskap bredvid kanalen! Typ trästockar att lyfta och stänger att hänga i. Så jag passade naturligtvis på att pumpa mina vältränade armar och axlar.
Läste just igenom vad jag skrivit och jag framstår ju som världens blåsta bimbo. Herregud. Jag som gick ut gymnasiet med 20,0. Sveriges smartaste, som dom sa i danmark. Det är tydligen jag det.
Herregud, jag saknar danmark. Men det är bara 30 dagar kvar nu! Jag och favvo och folket på rugtoften och danmark i en hel helg!
Och nästa inlägg kanske måste bli en gnutta mer seriöst känns det som.

Hade en sjukt skön morgon, vaknade pigg och utvilad och studsade ut på en timmes morgonpromenad. Hejdå kilon!
Stockholm är vackert om morgonen, inget snack om saken. Och att gå längs med vattnet är lite som terapi.
Jag har ätit couscous och chili con carne om någon undrade. Och suttit ute och stekt i solen. Och haft en stressig dag på jobbet.
Nu ska jag snart susa hemåt och möta partyprissen på en msn-date och lära mig allt om hemsidor. Det är planen i alla fall.
Och det är inte alltför långt kvar till danmark.

Shakiras she wolf pumpar på repeat. Ååh det är så underbart att verkligen vara beroende av en låt sådär. Men det hade varit ännu bättre om min andra hörlur också hade funkat och batteriet på min stenåldersmp3 hade räckt längre än ett par timmar. Men hey, jag klagar inte. Jag har ju ändå haft den sen jag gick i åttan.
Herregud. Jag har verkligen blivit gammal.
Jag har sån lust att shoppa. Och fixa till en header på den här sidan som fortfarande ser så satans trist ut. Webbdesign och html-proffs, någon? Och så vill jag sola. Och fika. Och springa. Och ha ledigt.
Men det klart, jag vill ju hemskt gärna ha lön också. Så jag antar att jag knegar på här.

På måndag kommer rix morronzoo tillbaka från semestern! iiihp! 
Hej nörd.