a trip down under

För ett tag sen kom jag att tänka på att jag ju har en perfekt träningsväska.. någonstans. Allt som jag vet att jag har, någonstans, men inte vart, allt som jag vet att jag inte gjort mig av med men samtidigt inte har en aning om när jag använde sist, brukar finnas i det parallella universumet bålsta. Även kallat hemma hos pappa.
Så jag bad min käre far och lillebror att leta upp väskan och ta med den in till stan, så att jag skulle slippa knöla ner mina svettiga gymkläder tillsammans med kalender, jobbpapper och matlåda.
Sagt och gjort, den manliga delen av familjen satte igång letandet. Det tog en halvtimme. Sen ringde harald och sa att det finns ingen röd väska i förrådet. Jag hänvisade till en speciell garderob. Den näst längst in mot väggen.
Det tog en bra stund till. Sen ringde pappa och sa att den inte fanns någonstans, att de hade letat överallt, att den måste vara inne hos mamma.
Jag, som kände mig rätt rejält övertygad om att den visst var där, sa lite buttert att jag får väl åka ut till bålsta och leta själv då. De blev då lite förnärmade. Som att det skulle hjälpa att jag åkte och letade själv, de hade ju ögon att se med och den var ju inte där?
Senare samma dag gav sig Agneta på uppgiften att gå på jakt i tidigare nämnda garderob. "Karlar kan inte leta", sa hon självklart, som om det var en regel lika bevisad som tyngdlagen. Jag önskade henne lycka till och det tändes plötsligt ett nytt litet hopp i mig.
Fem minuter senare (jag skojar inte, det var verkligen 5 minuter) ringer pappa. Lite besvärat. "Eeh, Agneta har hittat den."

Hon hävdade dessutom att axelremmen hängde och dinglade utanför dörren, vilket pappa bestämt förnekar.
Jag ser det som bevisat. Det måste sitta i generna någonstans. Män kan verkligen inte leta.