Två veckor kvar
Helgen har varit helt underbar. Det började med spanskaprov, som visserligen inte var så kul, men desto skönare att få det avklarat. Det följdes av shopping och köp av en jättefin klänning, sushi till lunch, och tjejkväll hos Bibi och Iben. Någonstans vid halv två åkte jag hem och lyckades få ett par timmars sömn innan jag gick upp klockan sju på morgonen för att åka till nån campingplats mitt ute i ingenstans där min lilla familj befann sig.
Det blev en härlig dag med många skratt och skämt och det som hör Danmark till. Åh, vad jag kommer sakna den där stämningen. Som bara finns helt naturligt när danskar är i närheten.
Campingplatsen visade sig även ligga ett stenkast från platsen för förra familjeveckan. Vi åkte förbi och det högg till lite av saknad vid synen av huset och stranden. Världens bästa vecka nånsin.
Imorse gav jag mig tillbaka till frederikssund för att spela fotbollsmatch. Den gick mindre bra och vi låter helt enkelt bli att nämna den. Men fotboll är väldigt kul och jag tror att jag orkar springa mer nu.
Nu sitter jag här med sömnbrist, en dundrande huvudvärk och ett tomt hus utan någon mat. Men överlever gör man väl alltid. Och vi har ju ledigt imorgon.
Att jag har mindre än två veckor här försöker jag att inte tänka på. För när vi byter om efter matchen och Louise blir helt besviken över att jag ska flytta och säger att Tove, det KAN du bara inte, eller när Lukas lägger armen om Stine i sömnen i husvagnen och hon trycker sig närmare mig, eller när klassen jublar över att vi bara har en enda vanlig skoldag kvar, så får jag den där klumpen i halsen. Som jag inte alls tycker om.
Over and Out.
Det blev en härlig dag med många skratt och skämt och det som hör Danmark till. Åh, vad jag kommer sakna den där stämningen. Som bara finns helt naturligt när danskar är i närheten.
Campingplatsen visade sig även ligga ett stenkast från platsen för förra familjeveckan. Vi åkte förbi och det högg till lite av saknad vid synen av huset och stranden. Världens bästa vecka nånsin.
Imorse gav jag mig tillbaka till frederikssund för att spela fotbollsmatch. Den gick mindre bra och vi låter helt enkelt bli att nämna den. Men fotboll är väldigt kul och jag tror att jag orkar springa mer nu.
Nu sitter jag här med sömnbrist, en dundrande huvudvärk och ett tomt hus utan någon mat. Men överlever gör man väl alltid. Och vi har ju ledigt imorgon.
Att jag har mindre än två veckor här försöker jag att inte tänka på. För när vi byter om efter matchen och Louise blir helt besviken över att jag ska flytta och säger att Tove, det KAN du bara inte, eller när Lukas lägger armen om Stine i sömnen i husvagnen och hon trycker sig närmare mig, eller när klassen jublar över att vi bara har en enda vanlig skoldag kvar, så får jag den där klumpen i halsen. Som jag inte alls tycker om.
Over and Out.
Söndermarken
De sista åren hemma i sverige gick jag och längtade bort. Jag ville bort från allt det vanliga, från alla som trodde att de kände mig, från den jag var. Jag visste att jag ville bort, men jag visste inte vart. I brist på vetskapen om vart jag ville så längtade jag till söndermarken. Lars Winnerbäck sjöng om söndermarken, och jag bestämde mig för att fly till söndermarken. I min hjärna var det lika dystert vackert som på skivomslaget med samma namn, ett paradis med Lars Winnerbäck dygnet runt och bara frid och fröjd och harmoni och när jag kom dit skulle jag plötsligt bara förstå, det skulle gå upp för mig vem jag var, vem jag ville bli och vad livet egentligen handlade om för mig.
Ett par månader innan jag flyttade till landet där de pratade så konstigt så gick det upp ett ljus för mig när jag fick reda på att söndermarken låg utanför köpenhamn. Det var som att jag alltid hade vetat det. Självklart låg detta fantasiparadis i Danmark, vart skulle det annars vara?
Och idag när vi var på familjefödelsedagskalas så föreslog pernilles mamma att vi skulle gå en tur i söndermarken. Sagt och gjort, vi vandrade längs med gatorna i samlad tropp tills vi kom fram och jag högtidligt klev över gränsen.
De andra skojade om att jag nu gick samma stig som Lars Winnerbäck gjort, och om jag inte kunde känna harmonin och känslorna flöda. Och det roliga var att det kunde jag faktiskt.
För när jag gick där bland träden med winnerbäck i öronen och Lukas sprang runt som en kalv på grönbete och Monica blåste maskrosfrön över hela Niels så gick det upp för mig, vem jag var, vem jag vill bli och vad livet egentligen handlar om för mig.
Jag ska ju bara vara här.
När vi kom hem läste jag på Winnerbäcks hemsida om turnén nu i höst.
Blev så glad och hoppig att jag knappt kunde sitta stilla och sms:ade Eve i ren lycka.
Söndermarken var nog magisk i alla fall, precis som jag trodde.
Man vet att man har flugit för mycket när..
.. man undviker att ta skärp på sig för att slippa besväret med att ta av det i säkerhetskontrollen.
.. man plötsligt hajar till och förvånat konstaterar att man inte har lock för öronen.
.. man lika förvånat upptäcker att man i sittande ställnig kan sträcka ut benen i dess fulla längd.
.. man gör en ansats att stänga av mobilen varje gång man sätter sig i bussen.
.. man börjar sortera ut vätskor ur handväskan varje gång man ska gå ut.
Nu är det lyckligtvis nästan en månad till nästa gång jag ska flyga. Puh.
Årets första bad
När jag bytte om för att åka till strandfest med klassen så tog jag bikini på mig under. För säkerhets skull liksom. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att OM någon galning ger sig ut och ska bada så blir jag helt frustrerad om jag inte har badkläder med mig och ska stå på kanten och titta på.
Så när Sabrina, Katharina och Anders någon gång efter solnedgången ställde in siktet på vattnet så var jag inte sen att haka på.
Jag tror aldrig jag har bangat på att bada. Jag minns när vi var på teneriffa och jag låg med influensa och 40 graders feber, och mormor fick halvt panik av att upptäcka mig plaska runt i poolen ändå. Regnar det, sådär verkligen ösregnar, så kan jag inte låta bli att springa ut i regnet och bara stå.
Jag älskar vatten och har alltid gjort det. Mamma har berättat att jag blev galen varje gång de tvingade upp mig ur vattnet när jag var liten, trots att jag skakade i hela kroppen av kyla och läpparna var alldeles lila. Men jag känner inte det när jag badar. Det enda jag känner är friheten och hur det bara känns rätt, vatten är lugn, trygghet och mitt rätta element. Det är nog därför jag fortfarande grämer mig över att jag slutade simma, slutade göra det jag älskar mest av allt bara på grund av prestationsångest. Jag borde aldrig ha tänkt så mycket på tävlingarna jag aldrig vann, medaljerna som lös av sin frånvaro, utan istället på hur lycklig jag var innan, under och efter varje simpass.
Men inget är ju försent, jag har hela livet på mig att bada!
Vattnet var inte så kallt som man trodde och till de andras hejarop simmade vi ut till en liten flotte och dök och hoppade från den.
Och det var midnatt och sandstrand och salt hav och danmark och lycka.
Så när Sabrina, Katharina och Anders någon gång efter solnedgången ställde in siktet på vattnet så var jag inte sen att haka på.
Jag tror aldrig jag har bangat på att bada. Jag minns när vi var på teneriffa och jag låg med influensa och 40 graders feber, och mormor fick halvt panik av att upptäcka mig plaska runt i poolen ändå. Regnar det, sådär verkligen ösregnar, så kan jag inte låta bli att springa ut i regnet och bara stå.
Jag älskar vatten och har alltid gjort det. Mamma har berättat att jag blev galen varje gång de tvingade upp mig ur vattnet när jag var liten, trots att jag skakade i hela kroppen av kyla och läpparna var alldeles lila. Men jag känner inte det när jag badar. Det enda jag känner är friheten och hur det bara känns rätt, vatten är lugn, trygghet och mitt rätta element. Det är nog därför jag fortfarande grämer mig över att jag slutade simma, slutade göra det jag älskar mest av allt bara på grund av prestationsångest. Jag borde aldrig ha tänkt så mycket på tävlingarna jag aldrig vann, medaljerna som lös av sin frånvaro, utan istället på hur lycklig jag var innan, under och efter varje simpass.
Men inget är ju försent, jag har hela livet på mig att bada!
Vattnet var inte så kallt som man trodde och till de andras hejarop simmade vi ut till en liten flotte och dök och hoppade från den.
Och det var midnatt och sandstrand och salt hav och danmark och lycka.
Brobarn i KBH
Var det händelsevis någon som befann sig i köpenhamn förra helgen? Märkte ni då att staden var lite annorlunda? Sjöd lite mer av äventyrslust och rätt usel härmad danska?
Jag har förklaringen på det, det var min älskade brobarn som hade kommit för att semestra i kbh och samtidigt hälsa på mig - som de första som håller det löftet.
(Och ja, det var en pik till er andra, pallra er hit och hälsa på nu, snart är det försent!)
Köpenhamn är en vacker stad, har jag nu fått erfara. För trots att jag har bott här i snart ett år så har jag aldrig varit längre än till shoppinggatorna, och fick lite småpanik när jag befarade att brobarnen ville att jag skulle guida dem runt och peka på sevärdigheter och berätta en trevlig liten historia bakom det och det slottet och den och den statyn och efteråt skulle jag ta med dem till ett café där jag var stammis och vi skulle få den bästa servicen och när vi skulle betala skulle de vifta bort notan och säga att det här bjuder vi på, bara lugna.
Hm, där sprang visst min fantasi iväg lite. Men ni fattar poängen, hittar i köpenhamn gör jag alltså inte. Fram tills nu alltså.
Jag gillar Manda, Becka, Jenny och Ellie skarpt. Inte bara för humorn, minnena, pratstunderna om allt och inget. Det jag uppskattade mest hos dem när de var härnere var deras lust att göra saker. Det var inte tal om att ligga och dega på hotellet, nej nej, de hann med både sightseeing genom staden till "den lille havefrue" som skamligt nog inte ens jag har sett, tivoli, äta jordgubbar i en park, kinarestaurang, gå till slottsparken och en botanisk trädgård. Samt uteliv hela nätterna, icke att förglömma. Vi tog oss till ett café/barställe och bara satt och snackade och det slog mig hur mycket jag hade saknat det där. Bara oss tjejer, det är det enda som behövs.
Och så lite av allt möjligt, Mandas försök till danska som fick mig att inse att jag är nog inte så dålig ändå, Jennys min när Manda spårade totalt ur inne på aldi och tappade hennes jordgubbar på golvet, Mandas min när Jenny berättade att hon brukade kolla på "Förfest hos Gabriel", Beckas klockrena kommentarer, Ellies pyjamasbyxor och besök mitt i natten.
Tack för världens bästa helg och besöket!
"Men vi behöver ju inte låtsas att vi är femlingar i onödan!"
"Men seriöst Jenny!?"
"Asså Tove, jag hör ingen skillnad på din och min danska!"
"Botanisk trädgård liksom - det är de här bilderna som jag visar för mamma!"
Jag har förklaringen på det, det var min älskade brobarn som hade kommit för att semestra i kbh och samtidigt hälsa på mig - som de första som håller det löftet.
(Och ja, det var en pik till er andra, pallra er hit och hälsa på nu, snart är det försent!)
Köpenhamn är en vacker stad, har jag nu fått erfara. För trots att jag har bott här i snart ett år så har jag aldrig varit längre än till shoppinggatorna, och fick lite småpanik när jag befarade att brobarnen ville att jag skulle guida dem runt och peka på sevärdigheter och berätta en trevlig liten historia bakom det och det slottet och den och den statyn och efteråt skulle jag ta med dem till ett café där jag var stammis och vi skulle få den bästa servicen och när vi skulle betala skulle de vifta bort notan och säga att det här bjuder vi på, bara lugna.
Hm, där sprang visst min fantasi iväg lite. Men ni fattar poängen, hittar i köpenhamn gör jag alltså inte. Fram tills nu alltså.
Jag gillar Manda, Becka, Jenny och Ellie skarpt. Inte bara för humorn, minnena, pratstunderna om allt och inget. Det jag uppskattade mest hos dem när de var härnere var deras lust att göra saker. Det var inte tal om att ligga och dega på hotellet, nej nej, de hann med både sightseeing genom staden till "den lille havefrue" som skamligt nog inte ens jag har sett, tivoli, äta jordgubbar i en park, kinarestaurang, gå till slottsparken och en botanisk trädgård. Samt uteliv hela nätterna, icke att förglömma. Vi tog oss till ett café/barställe och bara satt och snackade och det slog mig hur mycket jag hade saknat det där. Bara oss tjejer, det är det enda som behövs.
Och så lite av allt möjligt, Mandas försök till danska som fick mig att inse att jag är nog inte så dålig ändå, Jennys min när Manda spårade totalt ur inne på aldi och tappade hennes jordgubbar på golvet, Mandas min när Jenny berättade att hon brukade kolla på "Förfest hos Gabriel", Beckas klockrena kommentarer, Ellies pyjamasbyxor och besök mitt i natten.
Tack för världens bästa helg och besöket!
"Men vi behöver ju inte låtsas att vi är femlingar i onödan!"
"Men seriöst Jenny!?"
"Asså Tove, jag hör ingen skillnad på din och min danska!"
"Botanisk trädgård liksom - det är de här bilderna som jag visar för mamma!"
Stines konfirmation
När jag efter nästan en vecka i kungariket sverige återvände till landet där alla pratar så konstigt, så såg allt lite annorlunda ut. Kanske hade sommaren hunnit komma på riktigt under de sex dagar jag varit borta, kanske var det bara mitt undermedvetna som förskönade allt bara för att jag vet att jag snart ska lämna det, eller kanske är det bara Danmark som är så här underbart.
Men var det verkligen så vackert när jag åkte? Grönskan, färgerna, blommorna, syrénen. Lät det så somrigt? Sken solen så mycket? Luktade det så mycket sommar, salt hav, nyklippt gräs? Och var verkligen Lukas sådär underbart söt så att man helst bara vill krama och sitta och titta och lyssna på när han leker?
Kanske kom allt det vackra för Stines skull som var på väg att ta steget in i vuxenvärlden. Hon skulle nämligen konfirmeras, och här i Danmark är det en mycket större tradition än vad det är i Sverige. Jag har hört det sägas, men förstod det nog aldrig förrän jag såg Niels och Pernille börja planera mat och bordsplaceringar och skriva sånger och Pernille sydde en klänning till Stine som är den klart vackraste klänning jag någonsin sett.
Dagen till ära sken solen ännu mer än vanligt och Stine fick makeover med smink och håruppsättning och den underbara klänningen. Det var vackert i kyrkan och stämningen gjorde att det inte alls var så långtråkigt som det brukar vara. Efter själva konfirmationen åkte vi till Niels jobb där festen skulle hållas. Festen med stort F, god mat, skålar, välkomstdrink, sånger och tal och allt man kan tänka sig. Stine själv satt på hedersplatsen i mitten med ett glas vitt vin framför sig och strålade som den lilla stjärna hon är.
Kanske berodde det på alla fina presenter, däribland en bärbar dator, hon just hade packat upp, men det låter vi vara osagt.
Trots att Stine är ett huvud längre än Monica och säkert tvåochetthalvt längre än mig, så var hon fortfarande barnet. Fram tills nu alltså.
Hon hade skrivit en tacksång vari Lukas var fräck, Monica hade så stort självförtroende att hon saknade ord, och att jag alltid skulle vara cool om man frågade henne.
Stine är en av de allra bästa och jag är så glad över att jag fick vara med på hennes speciella dag.
Så tack för det, och grattis!
Men var det verkligen så vackert när jag åkte? Grönskan, färgerna, blommorna, syrénen. Lät det så somrigt? Sken solen så mycket? Luktade det så mycket sommar, salt hav, nyklippt gräs? Och var verkligen Lukas sådär underbart söt så att man helst bara vill krama och sitta och titta och lyssna på när han leker?
Kanske kom allt det vackra för Stines skull som var på väg att ta steget in i vuxenvärlden. Hon skulle nämligen konfirmeras, och här i Danmark är det en mycket större tradition än vad det är i Sverige. Jag har hört det sägas, men förstod det nog aldrig förrän jag såg Niels och Pernille börja planera mat och bordsplaceringar och skriva sånger och Pernille sydde en klänning till Stine som är den klart vackraste klänning jag någonsin sett.
Dagen till ära sken solen ännu mer än vanligt och Stine fick makeover med smink och håruppsättning och den underbara klänningen. Det var vackert i kyrkan och stämningen gjorde att det inte alls var så långtråkigt som det brukar vara. Efter själva konfirmationen åkte vi till Niels jobb där festen skulle hållas. Festen med stort F, god mat, skålar, välkomstdrink, sånger och tal och allt man kan tänka sig. Stine själv satt på hedersplatsen i mitten med ett glas vitt vin framför sig och strålade som den lilla stjärna hon är.
Kanske berodde det på alla fina presenter, däribland en bärbar dator, hon just hade packat upp, men det låter vi vara osagt.
Trots att Stine är ett huvud längre än Monica och säkert tvåochetthalvt längre än mig, så var hon fortfarande barnet. Fram tills nu alltså.
Hon hade skrivit en tacksång vari Lukas var fräck, Monica hade så stort självförtroende att hon saknade ord, och att jag alltid skulle vara cool om man frågade henne.
Stine är en av de allra bästa och jag är så glad över att jag fick vara med på hennes speciella dag.
Så tack för det, och grattis!
Valborg 2007
Jag har alltid fått höra att valborg ska upplevas i uppsala, annars kan det vara. Och efter att ha träffat Anna som råkar ha ett helt vänskapsnät där, och efter att ha tillbringat nästan ett år i galna, vilda Danmark där man alltid är fresh på nya utmaningar så kändes det helt rätt att äntligen få se hur det egentligen är i uppsala på valborg.
Och det är inget jag ångrar.
Jag fick med mig Vanja och vi tog det proppfulla tåget från stockholm och lyckades mirakulöst nog få en plats bland alla halvfulla människor som spelade musik på högsta volym. Väl framme träffade vi Anna och hon guidade oss till slottet där vi skulle ha picknick. En liten flashback från slottsstafetten slog mig och jag mindes med både fasa och en liten kick av adrenalin hur det var att spurta uppför backen med hejarop och motståndarnas flåsningar i öronen. I alla fall satt vi där och snackade och det var lika underbart som vanligt att vara tillsammans med dem.
Det är i de stunderna jag tänker att det inte blir så illa att flytta hem ändå.
Efter ett tag ringde Anna till sin lillasyrra som satt på toa (HAHA) och bestämde att vi skulle gå hem till en av deras kompisar där det tydligen sjöngs singstar. Vanja och jag fick hänga på och eftersom vi inte hade några andra planer så gjorde vi det. Vi träffade Annas kompisar som man hört så himla mycket om, och sjöng singstar hur länge som helst. Jag måste säga att jag blir bättre på det! Nu får jag inte omdömet "uselt" så ofta längre!
Sedan var det grillparty och ännu fler uppsalingar och massa uppsala-slang som jag annars trodde var ett påhitt, och på kvällen åkte vi till brasan i gamla uppsala.
En liten flashback fick jag även där, från vår familjeutflykt i somras.
Sen fick vi skjuts till stan där vi blev upplockade av min familj och så satt jag och åt resterna av picknicken i bilen.
- Vimlet på gatan, alla underliga människor, den totalt överskräpade slottsbacken och att bara sitta där och skratta åt allt och inget.
- Att få utmärkelsen "stjärnskott" i singstar.
- Att träffa en överlycklig vinnare av DM i målning och tapetsering.
- Anna och hennes underbara sätt att vara och ta livet, att vara positiv och glad och inte göra problem av det som inte är det.
- Vanja och att hon aldrig bangar och bara ler glatt och aldrig sviker.
- Största och varmaste brasan och fyrverkerier och "prästens sko" med dragkamp.
"Det är ju här festen är!"
"Åh, jag blev så knäckt när det stod "uselt", men så kom jag på att jag är ju blå! ..oj då, förlåt Vanja!"
"Jag måste vara hög eller nåt, jag har typ ätit fyra korvar!"
Ja, Anna. Valborg i uppsala äger!
Och det är inget jag ångrar.
Jag fick med mig Vanja och vi tog det proppfulla tåget från stockholm och lyckades mirakulöst nog få en plats bland alla halvfulla människor som spelade musik på högsta volym. Väl framme träffade vi Anna och hon guidade oss till slottet där vi skulle ha picknick. En liten flashback från slottsstafetten slog mig och jag mindes med både fasa och en liten kick av adrenalin hur det var att spurta uppför backen med hejarop och motståndarnas flåsningar i öronen. I alla fall satt vi där och snackade och det var lika underbart som vanligt att vara tillsammans med dem.
Det är i de stunderna jag tänker att det inte blir så illa att flytta hem ändå.
Efter ett tag ringde Anna till sin lillasyrra som satt på toa (HAHA) och bestämde att vi skulle gå hem till en av deras kompisar där det tydligen sjöngs singstar. Vanja och jag fick hänga på och eftersom vi inte hade några andra planer så gjorde vi det. Vi träffade Annas kompisar som man hört så himla mycket om, och sjöng singstar hur länge som helst. Jag måste säga att jag blir bättre på det! Nu får jag inte omdömet "uselt" så ofta längre!
Sedan var det grillparty och ännu fler uppsalingar och massa uppsala-slang som jag annars trodde var ett påhitt, och på kvällen åkte vi till brasan i gamla uppsala.
En liten flashback fick jag även där, från vår familjeutflykt i somras.
Sen fick vi skjuts till stan där vi blev upplockade av min familj och så satt jag och åt resterna av picknicken i bilen.
- Vimlet på gatan, alla underliga människor, den totalt överskräpade slottsbacken och att bara sitta där och skratta åt allt och inget.
- Att få utmärkelsen "stjärnskott" i singstar.
- Att träffa en överlycklig vinnare av DM i målning och tapetsering.
- Anna och hennes underbara sätt att vara och ta livet, att vara positiv och glad och inte göra problem av det som inte är det.
- Vanja och att hon aldrig bangar och bara ler glatt och aldrig sviker.
- Största och varmaste brasan och fyrverkerier och "prästens sko" med dragkamp.
"Det är ju här festen är!"
"Åh, jag blev så knäckt när det stod "uselt", men så kom jag på att jag är ju blå! ..oj då, förlåt Vanja!"
"Jag måste vara hög eller nåt, jag har typ ätit fyra korvar!"
Ja, Anna. Valborg i uppsala äger!