a trip down under

När jag bytte om för att åka till strandfest med klassen så tog jag bikini på mig under. För säkerhets skull liksom. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att OM någon galning ger sig ut och ska bada så blir jag helt frustrerad om jag inte har badkläder med mig och ska stå på kanten och titta på.
Så när Sabrina, Katharina och Anders någon gång efter solnedgången ställde in siktet på vattnet så var jag inte sen att haka på.

Jag tror aldrig jag har bangat på att bada. Jag minns när vi var på teneriffa och jag låg med influensa och 40 graders feber, och mormor fick halvt panik av att upptäcka mig plaska runt i poolen ändå. Regnar det, sådär verkligen ösregnar, så kan jag inte låta bli att springa ut i regnet och bara stå.
Jag älskar vatten och har alltid gjort det. Mamma har berättat att jag blev galen varje gång de tvingade upp mig ur vattnet när jag var liten, trots att jag skakade i hela kroppen av kyla och läpparna var alldeles lila. Men jag känner inte det när jag badar. Det enda jag känner är friheten och hur det bara känns rätt, vatten är lugn, trygghet och mitt rätta element. Det är nog därför jag fortfarande grämer mig över att jag slutade simma, slutade göra det jag älskar mest av allt bara på grund av prestationsångest. Jag borde aldrig ha tänkt så mycket på tävlingarna jag aldrig vann, medaljerna som lös av sin frånvaro, utan istället på hur lycklig jag var innan, under och efter varje simpass.
Men inget är ju försent, jag har hela livet på mig att bada!

Vattnet var inte så kallt som man trodde och till de andras hejarop simmade vi ut till en liten flotte och dök och hoppade från den.
Och det var midnatt och sandstrand och salt hav och danmark och lycka.