herr ågren du har en sån giftig kommentar
Det var en vanlig dag kan man säga men den började på vidrigaste möjliga sätt. Jag väcktes halv sju av att lillan stod utanför min dörr och praktiskt taget skrek fram en sång som aldrig ville sluta. Alltså vad är problemet? Fan jag vågar knappt tänka på vad som hade hänt om jag som sju år gammal stått och gormat sådär när vettigt folk sover, men i det här huset verkar det vara helt okej? Jag blev så jävla sur så jag gick ut och smällde igen mellandörren rakt i ansiktet på henne. Men då hade jag ju avslöjat att jag var vaken, så då kom hon rännandes resten av morgonen och knackade på min dörr och skulle bara fråga ditten, skulle bara säga datten.
Det positiva var att hon var tillräckligt frisk för att gå till skolan så jag studsade iväg till gymmet. När jag satt och svettades som bäst på cykeln kom det förbi en äldre herre med käpp som är där ganska regelbundet. Det var han som en gång frågade hur många mil jag skulle cykla egentligen. Idag frågade han om jag hade bosatt mig på den där cykeln. Ja, typ! sa jag. Då log han och sa att jag var en stor inspiration.
Ha! Jag, inspirerar andra! Jag pinnade på som aldrig förr efter det.
Sen kom jag hem och hade fått mina älskade skor på posten. De satt helt perfekt och jag längtar tills jag får använda dem. Vore jag lite hurtigare skulle jag resa mig och ta ett kort på dem, men det får bli en annan dag.
Annars väntar jag på pappa och farmor. Väntar på brobarnen. Väntar på sommaren. Väntar på sverige.
Gud jag blir så frustrerad av att stå och trampa på samma ställe. Jag vill springa, springa som en hel jävla flock gnuer, som vi brukade springa på träningarna med bik tills blodsmaken låg på tungan, jag vill inte stå och trampa, då kommer jag ju aldrig fram dit jag vill!
Jag vill ligga i min egna soffa i min egna lägenhet och titta ut på stockholms gator. Det får gärna regna. Sådär smattrande. Jag pysslar lite med mina grejer, kollar på lite foton, ler åt gamla minnen, spelar winnerbäck.
Så knackar det på dörren och det är harald som har varit och handlat, snäll som han är. Han ruskar av sig regnet och så lagar vi mat till ett helt kompani och sträckser någon serie och äter och skrattar och spolar tillbaka och säger "ett avsnitt till" och stannar uppe halva natten.
Det positiva var att hon var tillräckligt frisk för att gå till skolan så jag studsade iväg till gymmet. När jag satt och svettades som bäst på cykeln kom det förbi en äldre herre med käpp som är där ganska regelbundet. Det var han som en gång frågade hur många mil jag skulle cykla egentligen. Idag frågade han om jag hade bosatt mig på den där cykeln. Ja, typ! sa jag. Då log han och sa att jag var en stor inspiration.
Ha! Jag, inspirerar andra! Jag pinnade på som aldrig förr efter det.
Sen kom jag hem och hade fått mina älskade skor på posten. De satt helt perfekt och jag längtar tills jag får använda dem. Vore jag lite hurtigare skulle jag resa mig och ta ett kort på dem, men det får bli en annan dag.
Annars väntar jag på pappa och farmor. Väntar på brobarnen. Väntar på sommaren. Väntar på sverige.
Gud jag blir så frustrerad av att stå och trampa på samma ställe. Jag vill springa, springa som en hel jävla flock gnuer, som vi brukade springa på träningarna med bik tills blodsmaken låg på tungan, jag vill inte stå och trampa, då kommer jag ju aldrig fram dit jag vill!
Jag vill ligga i min egna soffa i min egna lägenhet och titta ut på stockholms gator. Det får gärna regna. Sådär smattrande. Jag pysslar lite med mina grejer, kollar på lite foton, ler åt gamla minnen, spelar winnerbäck.
Så knackar det på dörren och det är harald som har varit och handlat, snäll som han är. Han ruskar av sig regnet och så lagar vi mat till ett helt kompani och sträckser någon serie och äter och skrattar och spolar tillbaka och säger "ett avsnitt till" och stannar uppe halva natten.
Kommentarer
Trackback