a trip down under

Det löste sig till slut, men fan vilken historia det var. Att vara så här långt hemifrån i ett annat land, kanske framför allt i usa, innebär ett kaos varje gång det dyker upp något problem. Det kan ha att göra med läkarbesök, visumproblem, collegeansökningar. Inget funkar som hemma och med risk att låta lite väl hemmakär nu så kan jag säga att det är fan så mycket krångligare här borta. Inne i visumproblem blev jag helt knäckt och i jakt på en läkare som ville ta emot mig och kolla upp mitt misstänka födelsemärke blev jag nästan lite smygsosse.
Sånt jävla jidder, den första kunde inte ta emot annat än medlemmar av just den läkaren, den andra kunde inte ta emot min försäkring och den tredje kunde inte ta emot folk med reseförsäkring. Jag blev helt grinfärdig i längtan efter en vanlig vårdcentral som inte skiljer på folk och folk.
Åh! Mona! Kom tillbaka! Allt är förlåtet!!
Eller nej, så långt skulle jag väl kanske inte vilja gå, men jobbigt var det. Jag minns när jag blev akutsjuk i lunginflammation i danmark och pernille tog med mig till läkaren. Hade varken pass, ID eller försäkringspapper med mig men dom tog emot mig direkt och undersökte mig och skrev ut alla möjliga piller och astmapulver. När jag sen skulle på läkarcheck och inte hade något danskt personnummer kunde dom boka en tid i pernilles personnummer. Det kallar jag smidighet! Bara lös det jävla problemet och gör det nu!
Men skam den som ger sig, efter mycket mejlande och ringande fram och tillbaka till försäkringsbolaget och organisationen och min kontaktperson så fick jag i alla fall en tid och den tiden var idag.
Väl hos läkaren var det minsann inga problem. Hon tog sig en titt på mitt märke och sa direkt att den här ska bort, den ser inte normal ut. Så hon gröpte ur den med värsta vassa verktyget och sydde sen några stygn. Om två veckor ska stygnen ut och jag behövde inte betala en penny. Hallelujah! Äntligen lite välförtjänt flyt!