a trip down under

Vilken jäkla skitmorgon jag hade idag. Reperationen på bilverkstan som skulle ta en halvtimme tog två och en halv timme och till slut satt jag nästan och grät där i väntrummet. Löplusten jag vaknat med var som bortblåst, hade jag vetat att dom skulle vara så sega hade jag ju kunnat sticka ut medans dom fixade bilen, men det gjorde jag ju inte. Så istället satt jag och slösade bort över två timmar av mitt liv. Som jag aldrig får tillbaka.
Jag hatar den tanken.
Stressen slet sönder mina tankar och jag fick sådär svårt att andas igen.
När jag kom hem kändes en löptur lika jobbig som att bestiga mount everest. Sällan har jag känt sånt motstånd. Satt där på sängen och laddade ipoden och försökte ta tag i mig själv.
Som så många gånger förut så frågade jag mig själv om jag vill fortsätta framåt och må bra och vara lycklig och stolt och känna mig som en vinnare. Eller om jag ville ta ett steg tillbaka och säga hejdå till min nya starka kropp som klarar vad som helst.
Då tog hjärnan över latheten och skorna åkte på.
Redan när winnerbäck spelade sina första toner fick jag luften hela vägen ner i lungorna igen. Efter tio minuter var hjärnan rensad och tom från stress.
Efter tjugo minuter gick benen av sig själv. Och efter timme flög jag hela vägen tillbaka hem.