språkdagis för vuxna
Idag fick jag ytterligare några timmar avverkade på min engelskaklass. 36 timmar ska jag ta, och jag har hittills gått 9. Det är engelska för dom som har något annat språk som modersmål, och det är minst sagt en upplevelse att gå dit. Främst med tanke på den brokiga skaran av klasskamrater.
De flesta är runt 40 och är antingen från latinamerika eller asien. Man kommer och går som man vill. Man skulle ju kunna tro att klassen inte är så sammansvetsad och att man knappt vet vilka varandra är på grund av detta, men så är inte fallet. Jag vet inte vad det är som gör det, men den här klassen är som en enda stor dagisklass där alla känner till varandras namn, fnissar och skrattar och rättar läraren om han minns fel, och hälsar varje ny klasskamrat med ett rungande "welcome" och en liten applåd.
Det är som att alla sjunker till den intilligensnivå som passar deras språk, vilket är typ i nivå med en sexårings. Inte för att jag ett ögonblick tvekar på att dessa människor är smarta, många av dom är ju ingenjörer och alla möjliga flashiga yrken i sina hemland. Men det är som att de tycker att det är skönt att sitta och fnissa i bänkarna och bli ett barn igen. Det är lite befriande på något sätt. Det ligger något charmigt i hur de förvandlas när de går innanför dörren till klassrummet. Och det här tar lärarna tillvara på. Igår fick vi sitta och vifta med händerna samtidigt som vi lärde oss att uttalaorden på rätt sätt. "To", sa vi samstämmigt och pekade rakt framför oss, "with" kom sen och då skulle händerna slås ihop typ som när man ber en bön. Först kände jag mig skitdum att sitta där och vifta med armarna fram och tillbaka, men det släpper ganska fort när 20 andra personer sitter och flaxar bredvid en.
Den enda som inte riktigt accepterar det här inlärningssättet är en rysk medelålders man som var en högt uppsatt ingenjör i ryssland. Han kan nog sämst engelska i hela klassen, men han tycker sig nog ändå lite för viktig för de där dagisfasonerna. Han sitter och skakar på huvudet med en viktig min och händerna i kors över bröstet. I måndags började till och med han och läraren tjafsa om huruvida att vara ett kontrollfreak var positivt eller negativt.
Herregud, den diskussionen tog aldrig slut! Till slut började en annan rysk tjej försöka medla, och säga att det nog var kulturella skillnader och att det inte fanns något rätt och fel, men varken amerikanen eller ryssen gav sig! Det var som att se det tredje världskriget spelas upp mitt framför ögonen på oss!
Idag skulle vi bilda grupp och spela en liten teater när man skulle förklara innebörden av ord som "next to", "beside" osv.
Ja, jag är alltså i den avancerade klassen och ibland kan jag sitta länge och fundera om jag har gått fel och hamnat hos nybörjarna.
Jag lär mig näst intill noll engelska men det är väldigt intressant att sitta och observera personligheterna och historian hos de andra.
Och i måndags var det till och med en kille från taiwan som hade med sig hemlagad mat till hela klassen! Det är vad jag kallar en toppenklasskamrat alltså!
De flesta är runt 40 och är antingen från latinamerika eller asien. Man kommer och går som man vill. Man skulle ju kunna tro att klassen inte är så sammansvetsad och att man knappt vet vilka varandra är på grund av detta, men så är inte fallet. Jag vet inte vad det är som gör det, men den här klassen är som en enda stor dagisklass där alla känner till varandras namn, fnissar och skrattar och rättar läraren om han minns fel, och hälsar varje ny klasskamrat med ett rungande "welcome" och en liten applåd.
Det är som att alla sjunker till den intilligensnivå som passar deras språk, vilket är typ i nivå med en sexårings. Inte för att jag ett ögonblick tvekar på att dessa människor är smarta, många av dom är ju ingenjörer och alla möjliga flashiga yrken i sina hemland. Men det är som att de tycker att det är skönt att sitta och fnissa i bänkarna och bli ett barn igen. Det är lite befriande på något sätt. Det ligger något charmigt i hur de förvandlas när de går innanför dörren till klassrummet. Och det här tar lärarna tillvara på. Igår fick vi sitta och vifta med händerna samtidigt som vi lärde oss att uttalaorden på rätt sätt. "To", sa vi samstämmigt och pekade rakt framför oss, "with" kom sen och då skulle händerna slås ihop typ som när man ber en bön. Först kände jag mig skitdum att sitta där och vifta med armarna fram och tillbaka, men det släpper ganska fort när 20 andra personer sitter och flaxar bredvid en.
Den enda som inte riktigt accepterar det här inlärningssättet är en rysk medelålders man som var en högt uppsatt ingenjör i ryssland. Han kan nog sämst engelska i hela klassen, men han tycker sig nog ändå lite för viktig för de där dagisfasonerna. Han sitter och skakar på huvudet med en viktig min och händerna i kors över bröstet. I måndags började till och med han och läraren tjafsa om huruvida att vara ett kontrollfreak var positivt eller negativt.
Herregud, den diskussionen tog aldrig slut! Till slut började en annan rysk tjej försöka medla, och säga att det nog var kulturella skillnader och att det inte fanns något rätt och fel, men varken amerikanen eller ryssen gav sig! Det var som att se det tredje världskriget spelas upp mitt framför ögonen på oss!
Idag skulle vi bilda grupp och spela en liten teater när man skulle förklara innebörden av ord som "next to", "beside" osv.
Ja, jag är alltså i den avancerade klassen och ibland kan jag sitta länge och fundera om jag har gått fel och hamnat hos nybörjarna.
Jag lär mig näst intill noll engelska men det är väldigt intressant att sitta och observera personligheterna och historian hos de andra.
Och i måndags var det till och med en kille från taiwan som hade med sig hemlagad mat till hela klassen! Det är vad jag kallar en toppenklasskamrat alltså!
Kommentarer
Trackback