a trip down under

Jag är ganska slut. Vet inte om det var helgen i LA som körde slut på mig eller om det är något annat.
Steph har min kamera så väntar någon dag med att skriva om helgen så jag kan visa bilder också. Hon gjorde förresten världens bästa film som beskriver precis hur roligt och galet vi har det tillsammans.
Men fy fan vad mycket skitmat jag tryckte i mig. Det var som att jag omedvetet tryckte i mig precis så mycket som möjligt inför kommande diet. För den började nämligen igår. Efter en helg med chokladtårta, mackor, chips, alkohol, wienerbröd, läsk, glass, hamburgare och pommes frites.
Och så dåligt som jag mådde. Jag var som förgiftad. Ont i magen, svullen, ont i huvudet, illamående, nedstämd, sockersugen. Och det enda jag kände var att det är inte värt det. Inte ens lite.
Låg helt däckad efter jobbet igår och var sådär allmänt slut som man blir när man ätit för mycket socker och plötsligt slutar. Det går ett par dagar tills kolhydraterna gått ut kroppen och medans man väntar på det har man ett litet helvete. Jag kunde inte tänka klart, det kändes som att hjärnan var full av bomull. Jag var vrålhungrig hela tiden, jag var seg och trött och ville bara lägga mig och dra något gammalt över mig. Det är så sjukt att det är när jag är så svag och ynklig som jag känner mig som starkast.
När jag kom hem halvdöd efter ett pass på gymmet och däckade i sängen så kände jag mig som en riktig vinnare.
För då vet jag att det är jag som har kontrollen. Jag och min viljestyrka och mitt förnuft, istället för någon gammal uråldrig ologisk instinkt som vill få mig att trycka i mig en chipspåse och slänga löparskorna i soporna.
Den vill bara sabba för mig. Men det kommer inte att lyckas.

Nu kör jag månaden ut och längtar redan efter resultaten!
Mitt mål är att jag ska vara så smal och pigg och fräsch och snygg när pappi och farmor kommer hit att dom inte känner igen mig.