a trip down under

Igår somnade jag för första gången på nästan ett år till smattret mot rutorna. Så underbar hemkänsla med lite äkta spöregn. Lite blixtar blev det också. Jag fattar inte direkt folk som är rädda för åskan? Vad är det att vara rädd för liksom? Okej om man är mitt ute på havet, men även där är ju risken att bli träffad av blixten väldigt liten.
Men det är nog många som inte förstår min hysteri för möss. Det är väl just det som är grejen med fobier och rädslor. Dom är ofta väldigt ologiska.
Nu ikväll hamnade jag framför wii med barnet, jag gjorde mig en skitsnygg pojkvän som lillan döpte till Utah? Jag älskar ungars hjärnor, dom har inga gränser. Gud vad vi flamsade och skrattade när vi höll på med dom där figurerna, satte skägg på kvinnorna och rosa tröjor på herrarna. Och jag kände att jag ändå tycker så mycket om min unge.
Jag har typ flyttat in på gymmet och min diet går bättre än någonsin. Det enda som är lite jobbigt är kvällarna, det är då sötsuget sätter in. Jag har lärt mig att ignorera det, för mig finns det inte. I det här fallet lyssnar jag inte på min kropp. Det finns ingen mineral i chips och kakor som jag har någon brist på. Det är ologiskt! Man kan inte ha brist på socker! Det där suget finns inte! Hör du det!? DU FINNS INTE!