a trip down under

När jag växte upp var utsvängda jeans grejen att ha. Jag fick mina första par i femman tror jag, ärvda från min kusin. Gud vad snygg jag kände mig i dem. Åren gick och alla hade utsvängda jeans. Jag älskade det. Det var ju så snyggt och smickrande för benets form! Jag minns att jenny hade ett par mjukisbyxor som liksom var tighta i vristen och de var så sköna att hon inte kunde göra sig av med dom trots att dom var så fula. Dom var ju tighta där nere! Vi brukade kalla dom "morotsbyxorna" kommer jag ihåg. 
Så började modet med tighta jeans hela vägen ner i vristen smyga sig på och jag blev livrädd. Tänk om det blev mode på riktigt, vad skulle jag då ha på mig? För tighta jeans skulle jag aldrig kunna ha. Så osmickrande, så tjocka låren skulle se ut om byxan satt åt tight runt vristen? Jag brukade tänka att så långt skulle jag aldrig gå att jag har på mig något jag tycker är så fult, bara för att det råkar vara modernt. Aldrig! Kommer inte på fråga!

Men så gick det en tid och det visade sig ganska snyggt med tighta jeans ändå. Så praktiskt när man har stövlar. Snyggt till converse. Och fint till somriga små ballerinaskor. Det är ju inte alls så osmickrande för benets form när jag tänker efter.
Alla mina jeans i garderoben är tighta hela vägen ner till vristen och så har det varit i många år nu.
Det värsta är att jag hört att modet med utsvängda jeans börjar smyga sig på! Utsvängda! Herregud vad hemskt, ska alla springa runt som abba-agneta igen? Jag blir lite stressad bara jag tänker på det. Vad händer om alla börjar ta efter det modet, vad ska jag då ha på mig? För utsvängda jeans kommer jag aldrig kunna ha. Så långt kommer jag aldrig att gå att jag har på mig något jag tycker är så fult, bara för att det råkar vara modernt. Aldrig! Kommer inte på fråga!