att vara lagom.
Farmors kommentar på förra inlägget väckte tankar hos mig, och nu har jag gått runt hela dagen och funderat. Jag är nog i många fall så långt ifrån lagom man kan komma. Alla som såg mig på min löptur idag skulle helt klart hållt med mig på den punkten. Dom stackarna som gick förbi när jag låg som en liten blöt fläck på marken och försökte få luft med pipande lungor. Dom som höjde på ögonbrynen och med orolig min undrade om jag mådde bra.
Men jag vill inte vara lagom. Jag tycker inte att det funkar för mig. Jag vill inte ge upp något, jag vill ha allt. Så har det alltid varit. Jag vill både ha kakan och äta upp den, och då duger det inte att vara lagom. Då måste man vara extrem. Jag kan dra några exempel.
Jag var den oskyldiga plugghästen som inte smakade en droppe alkohol fram tills jag vid sjutton års ålder flyttade till danmark och festade nonstop. Jag chillade nästan ett helt år efter studenten och bara slappade och reste och roade mig tills jag fick anställning på ncc och nästan flyttade in på kontoret och jobbade både sena kvällar och helger.
Jag sket fullständigt i betygen i danmark och bara skrattade och flamsade på lektionerna, sen kom jag hem och läste både tvåan och treans kurser på ett år, höll på att bränna ut mig totalt men gick ut med alla mvg.
Jag gillar kontrasten mellan det extrema och det extrema åt det andra hållet. Jag tycker att lagom lätt kan bli lite tråkigt. Att ha det likadant hela tiden liksom. Däremot uppskattar jag att ha det lagom i små doser. Som att åka hem till farmor och gå en lagom lång promenad, äta en lagom stor hemmagjord semla och titta på ett lagom roligt tvprogram. Jag älskar att få ett litet avbrott i min vardag och andas ut hos farmor. Kanske är det just kontrasten till mitt egna liv jag tycker är skönt. Kanske är jag ännu för ung och omogen för att ha det lagom? För just ordet lagom får mig att tänka på ett riktigt villa-vovve-volvo liv när man jobbar lagom långa dagar, på sitt lagom roliga jobb, hämtar lagom skrikiga barn på dagis, hinner med ett lagom jobbigt friskis&svettis pass en gång i veckan, hinner utbyta lagom många ord med sin man innan man däckar i sin lagom sköna ikea-säng i det lagom stora radhuset.
Jag är inte redo att leva ett sånt liv. Jag vill kämpa stenhårt med hundra procent fokus och få snabba resultat, se stora skillnader. Jag hinner inte med att vara lagom!
Kanske är det en generationsfråga? Eller kanske håller det lagoma livet på att gå ur tiden?
Men jag vill inte vara lagom. Jag tycker inte att det funkar för mig. Jag vill inte ge upp något, jag vill ha allt. Så har det alltid varit. Jag vill både ha kakan och äta upp den, och då duger det inte att vara lagom. Då måste man vara extrem. Jag kan dra några exempel.
Jag var den oskyldiga plugghästen som inte smakade en droppe alkohol fram tills jag vid sjutton års ålder flyttade till danmark och festade nonstop. Jag chillade nästan ett helt år efter studenten och bara slappade och reste och roade mig tills jag fick anställning på ncc och nästan flyttade in på kontoret och jobbade både sena kvällar och helger.
Jag sket fullständigt i betygen i danmark och bara skrattade och flamsade på lektionerna, sen kom jag hem och läste både tvåan och treans kurser på ett år, höll på att bränna ut mig totalt men gick ut med alla mvg.
Jag gillar kontrasten mellan det extrema och det extrema åt det andra hållet. Jag tycker att lagom lätt kan bli lite tråkigt. Att ha det likadant hela tiden liksom. Däremot uppskattar jag att ha det lagom i små doser. Som att åka hem till farmor och gå en lagom lång promenad, äta en lagom stor hemmagjord semla och titta på ett lagom roligt tvprogram. Jag älskar att få ett litet avbrott i min vardag och andas ut hos farmor. Kanske är det just kontrasten till mitt egna liv jag tycker är skönt. Kanske är jag ännu för ung och omogen för att ha det lagom? För just ordet lagom får mig att tänka på ett riktigt villa-vovve-volvo liv när man jobbar lagom långa dagar, på sitt lagom roliga jobb, hämtar lagom skrikiga barn på dagis, hinner med ett lagom jobbigt friskis&svettis pass en gång i veckan, hinner utbyta lagom många ord med sin man innan man däckar i sin lagom sköna ikea-säng i det lagom stora radhuset.
Jag är inte redo att leva ett sånt liv. Jag vill kämpa stenhårt med hundra procent fokus och få snabba resultat, se stora skillnader. Jag hinner inte med att vara lagom!
Kanske är det en generationsfråga? Eller kanske håller det lagoma livet på att gå ur tiden?
Kommentarer
Postat av: Farmor Margareta
Förstår dig precis Tove. Lagom är litet tråkigt, och säkert en generationsfråga också, men när det blir alltför extremt kanske du kan ha det i bakhuvudet i alla fall. Det är nog inte helt fel. Kram Farmor
Trackback