a trip down under

Måndag och ögonen svider och vill falla ihop. En timme till sen får jag ta en kopp kaffe, en och en halv timme och sen hoppar jag ner till gymmet.
Sov dåligt inatt, sådär oroligt som man gör första natten på nya ställen. Och nu är jag ju ensam. För första gången i mitt liv. Jag skulle kunna dö i sömnen där i min lilla alkov och ingen skulle märka det på morgonen, ingen pappa skulle sticka in huvudet och säga "ska inte du till jobbet idag?"
Svårt att vänja sig vid det där, att vara ensam. Men skönt. Det pirrar till i mig lite varje gång jag tänker på det. Att jag kan åka hem efter jobbet och göra precis vad jag vill. Jag kan sätta på vänner på dvdn och steka pannkakor i underkläderna. Jag kan pyssla och stöka med mina grejer och ha precis den dygnsrytm jag vill. Jag kan dra ut täcket till soffan och dricka te och se på film tills jag somnar.
Jag kan pynta och tända ljus och göra fint och bjuda hem mina älskade vänner på middag. Ja. Så blir det.