a trip down under

Läkaren ringde med provsvaren sen i fredags. Värdena för glutenantikropparna (eller hur han nu sa) var skyhöga. Jag är alltså glutenintollerant. Utan tvekan. Så vi bokade in en ny läkartid och så ska jag få träffa dietist och sånt.
En del av mig ropar FAN! Så jävla orättvist! Aldrig mer en varm, nybakt kanelbulle! Aldrig mer en krämig pastarätt! Aldrig mer ett danskt rågbröd! Aldrig mer en av pappas underbara pannkakor! Från och med nu ska jag bli en sån som kommer till restaurangen och börjar varje beställning med "jag måste bara fråga, är det gluten i den här..", eller svarar på en middagsbjudning med "åh, jag kommer gärna, men du vet att jag inte äter mjöl va.."
Samtidigt som den andra delen av mig säger YES!! i triumf. Jag SA ju att det var något fel på min mage! Folk ville inte lyssna, dom skakade på huvudet åt min kolhydratsfria diet och trodde att jag var ett hysteriskt bantningsfall, men jag visste ju! En normal mage ska inte bli så svullen och göra så ont. Jag visste ju att man inte ska se ut att vara gravid med tvillingar efter en macka. Jag kände ju hela tiden att något var fel!

Tänk om jag slipper gravidmagen för alltid nu. Eller ja. Fram tills om en sisådär hundra år när det kanske är dags att bli gravid på riktigt då. Isåfall vet jag ju i redan hur det känns.