banne mig!
Nu SKA jag komma igång igen! Jag vet ju att jag mår bra av att skriva och att det är kul att se tillbaka på. När man blir gammal typ. Eller bara om något år när man förändrats igen och knappt kan förstå den person man var innan.
Jag älskar det där. Att det inte finns någon gräns för hur mycket man kan ta in, hur stark man kan bli.
Jag är verkligen inte färdig än.
Livet väntar på mig där ute och jag är nyfiken på vad jag ska vara med om och hurdan jag ska bli!
Men det är alltid lite av en krasch att åka hem från danmark efter en vecka. Även om det inte är lika hjärtskärande som förut, så känns det. Alltid samma känsla. Det är så tomt. Att slappna av och höra till och passa in i en vecka, för att sen slussas tillbaka i den här osäkerheten. Varför är det så tomt? Varför känns allt så tråkigt? Vad är det egentligen jag saknar? Varför har ingen den där härliga råa humorn? Varför vill alla bara jobba och göra nytta när jag vill umgås och ha sällskap och bara tycka om varann, sådär som man gör, utan krav? Varför är ingen som jag? Vad är det för fel på mig? Och vad i hela friden gör jag egentligen här?
Har haft nephew på repaet hela tiden i två veckor nu. Det har allt det där danska, råa, det jag saknar. Det gör mig glad att lyssna på.
Men det känns ändå inte lika hopplöst som det en gång var, för att jag har växt upp och blivit starkare och bott i danmark och insett och vet att det inte är något fel på mig. Jag har hamnat fel bara. Jag vet att jag har en plats där jag hör hemma och där folk är som mig. Hade jag inte vetat det hade jag varit lika knäckt som jag var den där sommardagen 2005 när vi kom tillbaka till sverige och jag var övertygad om att livet aldrig skulle bli bra. Inte för mig.
Men nu vet jag. Livet både är och ska bli alldeles förjävla bra. Köpenhamn är nära trots allt.
Jag älskar det där. Att det inte finns någon gräns för hur mycket man kan ta in, hur stark man kan bli.
Jag är verkligen inte färdig än.
Livet väntar på mig där ute och jag är nyfiken på vad jag ska vara med om och hurdan jag ska bli!
Men det är alltid lite av en krasch att åka hem från danmark efter en vecka. Även om det inte är lika hjärtskärande som förut, så känns det. Alltid samma känsla. Det är så tomt. Att slappna av och höra till och passa in i en vecka, för att sen slussas tillbaka i den här osäkerheten. Varför är det så tomt? Varför känns allt så tråkigt? Vad är det egentligen jag saknar? Varför har ingen den där härliga råa humorn? Varför vill alla bara jobba och göra nytta när jag vill umgås och ha sällskap och bara tycka om varann, sådär som man gör, utan krav? Varför är ingen som jag? Vad är det för fel på mig? Och vad i hela friden gör jag egentligen här?
Har haft nephew på repaet hela tiden i två veckor nu. Det har allt det där danska, råa, det jag saknar. Det gör mig glad att lyssna på.
Men det känns ändå inte lika hopplöst som det en gång var, för att jag har växt upp och blivit starkare och bott i danmark och insett och vet att det inte är något fel på mig. Jag har hamnat fel bara. Jag vet att jag har en plats där jag hör hemma och där folk är som mig. Hade jag inte vetat det hade jag varit lika knäckt som jag var den där sommardagen 2005 när vi kom tillbaka till sverige och jag var övertygad om att livet aldrig skulle bli bra. Inte för mig.
Men nu vet jag. Livet både är och ska bli alldeles förjävla bra. Köpenhamn är nära trots allt.
Kommentarer
Postat av: Mimmi
Gillar att du är tillbaka! Eventuellt börjar jag också blogga igen i höst. Efter september. Känner lite som du just nu. Vad ska det bli av livet? Kram!
Trackback