stackars hon som flyter med, som aldrig lärde sig ta sats
Jag är så trött just nu att jag knappt vet vad jag skriver. En total utmattning har tagit över min kropp och jag vet inte riktigt varför. Kanske är det värmen. Ja, självklart blev det värmebölja precis när pappa och farmor åkte hem och det gör att jag inte riktigt kan njuta av den. Såklart att jag älskar sommarvärmen, men varje gång jag tar på mig bikinin och sätter mig och steker i solen blir jag ledsen över att det inte blev så här fint väder bara en ynka vecka tidigare.
En vecka liksom. Här har jag tjatat om calisolen som aldrig slocknar och så blir det spöregn.
Jag har blivit riktigt brun redan trots att jag bara suttit ute en liten stund varje dag i fyra dagar.
Jag var så seg på gymmet imorse och när jag skulle springa sen på eftermiddagen när barnet hade dans så var det trettio grader varmt och jag orkade knappt lyfta fötterna. Hur fan kommer det gå om det blir värmebölja på marathon kan man undra? Jag pallrade mig runt 45 minuter och sen kände jag mig som en urvriden trasa.
Är det någon som mår ännu sämre över hettan är det barnet. Hon låg halvt avtuppad mot fönstret på vägen hem i bilen, helt röd och glansig i ansiktet. Jag tror aldrig jag träffat ett barn som svettas så mycket som henne.
Men hon är så gullig, pratar hela tiden om hur mycket brev hon ska skicka till mig när jag åker tillbaka till sverige och att jag är hennes storasyster nu.
Jag är så himla trött, det är omöjligt att ens tänka på att resa mig och göra någon form av middag. Jag orkar inte ens tänka på vad jag skriver just nu. Det finns knappt något jag kan äta i kylen och jennifer lopez nya låt är helt underbart bra, kan inte sluta lyssna.
Bla bla. På något sätt njuter jag ändå av att vara så här slut, då känner man att man lever liksom.
Den värsta smärtan är ändå att inte känna någonting alls.