a trip down under

Det är en vecka kvar och det börjar kännas ännu mer stressigt. En vecka och sen kommer jag aldrig mer bo i staterna. Eller aldrig och aldrig. Man vet ju inte. Men det känns inte som så. Jag var och skickade iväg min kartong till sverige idag, märkte aldrig riktigt hur tung den var när jag höll på att packa, tänkte mest på att allt skulle få plats. Nog borde jag fått misstankar när jag typ hade sönder badrumsvågen när jag försökte väga lådan, men icke. När jag väl skulle iväg med den idag fick jag nästan panik när jag insåg att jag knappt kunde rubba den. Sånt är ju liksom aldrig ett jätteproblem när man bor med en pappa och en lillebror som i vanliga fall skulle hjälpt till, ett helt enkelt bara tagit den i famnen och gått ut med den till bilen. Eller en mamma som insett sina brister och skaffat en liten kärra som man lätt kan dra tunga saker med.
Men nu är det inte som i vanliga fall och här stod jag med mina 163 cm och försökte få grepp om en flyttkartong med två meters omkrets. Men fanemig skam den som ger sig, jag har väl inte spenderat hundratals timmar på gymet för intet! Så med otroligt mycket möda och slit och starka lårmuskler fick jag ut lådan till bilen och även in i baksätet och iväg till posten. Väl där fick jag låna en vagn att släpa in den i, och självklart var den alldeles för tung för att skickas till svea.
Så det blev till att packa om allt som låg så omsorgsfullt ihoprullat för att utnyttja varje millimeter av lådan. Upp och riva och slita i allt för att komma åt det tyngsta, som såklart låg i botten, och lägga över i en annan låda. Där stod jag högröd i ansiktet och svetten lackade, och viftade med underkläder och schampoo och gamla vs-påsar jag varit alltför nostalgisk för att kasta. Det kom in en kroatisk kvinna och började sucka och tyckte synd om mig, "tur att du är ung" sa hon bara och skakade på huvudet. Jag höll med, och tackade mig själv för att jag väntat med att duscha till efter postbesöket.
Herre min je säger jag bara. Just då var jag tacksam att jag bara ska vara här en vecka till och framför allt för att ingen jag kände kom in på posten just då.