startar upp och börjar om.
Så var det onsdag och jag sitter och kollar på sverige springer. Blir nästan lite sugen på att sticka ut en sväng. Men jag kan ju inte springa hela tiden. Då tröttnar jag. Så det blev en timmes spinning idag.
Det är så konstigt det där med att springa, samtidigt som löpningen är det som tyngt mig mest, som fått mig att känna mig värdelös och som alltid hängt över mig som ett stort krav jag aldrig klarar av, så är det också den som gett mig mest befrielse i livet. När det väl funkar finns det inget som kommer åt en.
Jag har aldrig gett det en ärlig chans bara. Jag har förväntat mig att ha allt direkt. Men nu börjar jag från början och ser om det är något för mig.
Nu kör dom löpskolning på programmet. Det är inte helt lätt att koordinera kroppen och göra alla dessa konstiga hopp och övningar om man inte är van. Vilket får mig att tänka på två roliga händelser i mitt liv.
Den första när jag skulle få pappa att träna lite löpskolning för att förbättra hand löpsteg, vilket i och för sig är det näst snyggaste i världen efter bekele, men ändå. Vi ställde upp oss på gräsmattan nere i skåne och jag började med de lättaste övningarna. Och herregud vad rolig han såg ut. Kunde inte hoppa i takt, kunde inte hoppa på rätt ben, kunde inte göra nånting rätt. Han såg ut som en bebis som tar sina första stapplande steg. Det var omöjligt att se ens vilken övning han försökte sig på. Och i köksfönstret satt mamma och höll upp skyltar med poäng på, som en konståkningsdomare. Hahaha!
Och den andra, när jag skulle instruera mamma och monica på löpskolning och monica hade på sig några gamla cykelbyxor som tappat resåren för länge sen. Hon knöt då fast sitt nyckelband (med nycklar på) i linningen för att liksom göra dom tightare, vilket egentligen bara satte mer tyngd på byxorna och drog dom neråt. Så när dom började hoppa, de stod vända mot varandra och höll varandras utsträckta händer och hoppade i takt, så gled monicas byxor av. Gud vad jag skrattade, jag kunde knappt stå på benen.
i brist på bättre bjuder jag på en jättegammal bild på friidrottaren tove!
Det är så konstigt det där med att springa, samtidigt som löpningen är det som tyngt mig mest, som fått mig att känna mig värdelös och som alltid hängt över mig som ett stort krav jag aldrig klarar av, så är det också den som gett mig mest befrielse i livet. När det väl funkar finns det inget som kommer åt en.
Jag har aldrig gett det en ärlig chans bara. Jag har förväntat mig att ha allt direkt. Men nu börjar jag från början och ser om det är något för mig.
Nu kör dom löpskolning på programmet. Det är inte helt lätt att koordinera kroppen och göra alla dessa konstiga hopp och övningar om man inte är van. Vilket får mig att tänka på två roliga händelser i mitt liv.
Den första när jag skulle få pappa att träna lite löpskolning för att förbättra hand löpsteg, vilket i och för sig är det näst snyggaste i världen efter bekele, men ändå. Vi ställde upp oss på gräsmattan nere i skåne och jag började med de lättaste övningarna. Och herregud vad rolig han såg ut. Kunde inte hoppa i takt, kunde inte hoppa på rätt ben, kunde inte göra nånting rätt. Han såg ut som en bebis som tar sina första stapplande steg. Det var omöjligt att se ens vilken övning han försökte sig på. Och i köksfönstret satt mamma och höll upp skyltar med poäng på, som en konståkningsdomare. Hahaha!
Och den andra, när jag skulle instruera mamma och monica på löpskolning och monica hade på sig några gamla cykelbyxor som tappat resåren för länge sen. Hon knöt då fast sitt nyckelband (med nycklar på) i linningen för att liksom göra dom tightare, vilket egentligen bara satte mer tyngd på byxorna och drog dom neråt. Så när dom började hoppa, de stod vända mot varandra och höll varandras utsträckta händer och hoppade i takt, så gled monicas byxor av. Gud vad jag skrattade, jag kunde knappt stå på benen.
i brist på bättre bjuder jag på en jättegammal bild på friidrottaren tove!
Kommentarer
Postat av: Pappa
Bäst löpsteg näst efter Bekele.....
Jo jag tackar!!
Känner mig just nu tio år yngre.
/P
Trackback