a trip down under

Så var det dags att skiljas åt igen och jag klev upp i svinottan för att skjutsa familjen till flygplatsen. Det blev inte lättare att hantera efter bara fyra timmars sömn.
Jag kan inte riktigt förklara hur det känns, för jag är inte direkt ledsen eller saknar hem. Det är bara som ett stort tomt hål.
Jag har inte haft den där tomma känslan tidigare, eftersom familjen aldrig varit en del av den här världen så finns det heller ingenting att sakna. Men nu har dom ju det. Harald satt som klistrad vid min sida i över två veckor, dag som natt. Hans säng står fortfarande uppställd i mitt rum och jag vänder mig hela tiden till honom i bilen för att säga något. Men passagerarsätet är tomt. Allt är tomt. Och konstigt. Lite som att få ena benet totalt bortryckt och i dåliga försök att hoppa runt på ett ben ramlar man hela tiden. Det känns som att någon skurit bort precis halva mig och att jag håller på att förblöda. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska vara. Jag har glömt vem jag är utan harald.

När lillan var i skolan låg jag och glodde på serier och kunde inte sova. Vid lunchtid skrek magen så jag proppade i mig en halv chipspåse. Rummet ser ut som en katastrof, tvätten svämmar över och kroppen skriker efter ett träningspass och en dusch. Men jag är för trött. Nu har jag genomlidit en lång dag av jobb och skola och tomhet som jag aldrig trodde jag skulle klara. Så jag tar mig en kopp te och ett avsnitt av halv åtta hos mig och hoppas att det känns bättre imorgon.

Jag har varit här exakt ett halvår idag och man måste ändå säga att tiden går helt sjukt fort. Jag kanske känner för att skriva mer om det imorgon. Och lägga in bilder från semestern och sånt. Det kommer en dag till det också.