man kunde låta tiden vara
Jag har världens huvudvärk. Sådär så att man känner att det snart blir migrän. Om man inte lugnar ner sig.
Får jag migrän dör jag. Eller så grinar jag bara och ringer pappi.
Jag brände ytterligare 500 kcal idag men på slutet vevade jag så fort med armarna på maskinen så jag tror jag sträckte en muskel i axeln. Tur att det var jag som gick sönder och inte maskinen i alla fall, det hade varit lite pinsamt.
Är för less på college nu för att ens tänka på det. Jag hade hittat en kurs i gitarr och var så glad för det, den började 7 på kvällen vilket dom hade sagt var okej igår, men när jag berättade det för värdmamman idag så lät det annorlunda än för 24 tim sen. "Åh det kommer ändå bli svårt, varför kan du inte hitta något på dagen?" Och jag försökte med min knackiga engelska förklara men herregud, jag som inte ens kan förklara på svenska hur jag känner, hur ska det då gå på engelska? Jag skiter i det här nu och väntar på kexet som kommer hem på lördag. Så alex, gör dig beredd att läsa något med mig för det är du helt engelt tvungen till!
Idag saknar jag winnerbäck. Man är så långt ifrån svensk vis-rock när man sitter i kalifornien med alla pampiga hus, dyra bilar och glättiga människor. Jag saknar allt som musiken beskriver, allt det där som är taget ur ett svenssonliv. Det är tandläkarväder, nyponbuskar, gatlyktor, konsumkort och löv som ligger klistrade mot marken. Jag har varit här i en månad och ibland kan jag sakna något som är sådär svenskt lagom.
Jag sörjer att jag inte kan följa hans spelningar i sommar. När laleh ska med och allt.
Jag saknar den akustiska spelningen på hultsfred. Jag saknar publikens "vi älskar lasse!" och det försiktiga, lite generade "tack, tack".
Jag minns hur det var att höra jag får liksom ingen ordning live. Jag minns den bubblande, euforiska känslan och det känns tungt att veta att det dröjer så länge innan jag får känna det igen.
Jag får helt enkelt leva på minnen tills dess. Och få små minidoser av den känslan varje gång jag hör någon av de drygt 120 låtarna jag har i datorn.
Får jag migrän dör jag. Eller så grinar jag bara och ringer pappi.
Jag brände ytterligare 500 kcal idag men på slutet vevade jag så fort med armarna på maskinen så jag tror jag sträckte en muskel i axeln. Tur att det var jag som gick sönder och inte maskinen i alla fall, det hade varit lite pinsamt.
Är för less på college nu för att ens tänka på det. Jag hade hittat en kurs i gitarr och var så glad för det, den började 7 på kvällen vilket dom hade sagt var okej igår, men när jag berättade det för värdmamman idag så lät det annorlunda än för 24 tim sen. "Åh det kommer ändå bli svårt, varför kan du inte hitta något på dagen?" Och jag försökte med min knackiga engelska förklara men herregud, jag som inte ens kan förklara på svenska hur jag känner, hur ska det då gå på engelska? Jag skiter i det här nu och väntar på kexet som kommer hem på lördag. Så alex, gör dig beredd att läsa något med mig för det är du helt engelt tvungen till!
Idag saknar jag winnerbäck. Man är så långt ifrån svensk vis-rock när man sitter i kalifornien med alla pampiga hus, dyra bilar och glättiga människor. Jag saknar allt som musiken beskriver, allt det där som är taget ur ett svenssonliv. Det är tandläkarväder, nyponbuskar, gatlyktor, konsumkort och löv som ligger klistrade mot marken. Jag har varit här i en månad och ibland kan jag sakna något som är sådär svenskt lagom.
Jag sörjer att jag inte kan följa hans spelningar i sommar. När laleh ska med och allt.
Jag saknar den akustiska spelningen på hultsfred. Jag saknar publikens "vi älskar lasse!" och det försiktiga, lite generade "tack, tack".
Jag minns hur det var att höra jag får liksom ingen ordning live. Jag minns den bubblande, euforiska känslan och det känns tungt att veta att det dröjer så länge innan jag får känna det igen.
Jag får helt enkelt leva på minnen tills dess. Och få små minidoser av den känslan varje gång jag hör någon av de drygt 120 låtarna jag har i datorn.
Kommentarer
Trackback