a trip down under

När jag kom hem från clear lake så kände jag mig nere på nåt vis. Jag vet inte riktigt varför. Jag var slut på energi och när jag kom var det tomt i huset och internet funkade inte. Och jag kände mig ensam och det värkte av saknad efter skåne och svensk midsommar och lillis.
Det blir lätt att man funderar och tänker igenom allt man har och har varit med om i livet såhär när man är borta och får distans till sitt vanliga liv. Och det gör mig både gott och ont.
Veckan kändes tung och när jag vaknade på måndagen kände jag mig allt annat än positiv.
Men något fick allt att vända. Ett tunnt vitt kuvert adresserat till mig.
Lillan kom springandes och sa "titta tove, du har fått brev och det är drottningen på baksidan!"
Det stämde att brevet var till mig, dock var det inte drottningen utan en bild på prinsessan v och daniel. Brev till mig! Till mig! Från sverige!
Jag blev både förvånad och inte när jag direkt kände igen den snirkliga handstilen. Lite förvånad eftersom min faster mimmi inte direkt är den jag har mest kontakt med hemma i sverige, men inte förvånad eftersom hon är den som trognast följer min blogg, kommenterar och dessutom bad om adress när jag skrev ett inlägg om att jag så gärna ville ha brev.
Jag öppnade och läste igenom brevet  och jag blev så himla glad. Det går inte att beskriva det bättre. Så himla glad att jag nästan började gråta.
Hon hade tagit kort på svenska saker och berättat om sin vardag och när jag såg den tomma grusvägen påmindes jag så mycket om önsta och min uppväxt att jag knappt kunde hålla tårarna borta.
Jag som så sällan ber om hjälp bad om brev för ett par veckor sedan. Och någon gav mig det jag behövde.
Jag kan inte säga annat än TACK mimmi. Det brevet, att du tänkte på mig, gjorde verkligen hela min dag.

Och ni andra - det är inte försent än!