a trip down under

Det är så passande att breven kommer precis när jag behöver dom som mest.
Jag vet inte varför jag har känt mig så ledsen på sistone, kanske för att den första tiden när allt är så spännande och nytt har försvunnit och jag kommit in i vardagen här. Kanske för att jag har börjat tänka mycket mer.
Det var precis samma sak i danmark. Man kommer till ett nytt ställe och skapar sin egen lilla roll och blir som en annan människa. Man börjar om på nytt, man får chansen att vara precis den man vill eftersom ingen känner en sen tidigare. Och allt är så roligt och häftigt men sen börjar man plötsligt minnas vem man var tidigare och vad som var bra och dåligt med det.
Jag ser mitt liv med andra ögon härifrån. Jag ser saker jag saknar och som jag egentligen aldrig mer vill leva utan. Och saker jag flytt ifrån och aldrig mer vill komma tillbaka till. 
Jag undrar liksom vem jag är och vart jag egentligen hör hemma.
Och det gör mig lite sorgsen ibland.
En av dom sorgsna dagarna var i fredags och känslorna bubblade som en skakad colaflaska inne i mig när jag fick kuvertet med lillis handstil i min hand.
Jag gick in på mitt rum och så fort jag såg bilden med harald på stranden i skåne sprutade tårarna. Av allt. Skåne, fäladen, stranden, huset, min familj. För att haralds hår har blivit så långt och ellen var så gullig med sitt lilla glas, skålandes mot kameran, jag antar att jag är rädd att hon ska glömma mig, alla andra läser ju bloggen och ringer och mejlar, men hon är så liten och när jag kommer hem har jag varit borta en sjättedel av hennes liv.
För att farmor cyklar runt där på sin damcykel med korg och handlar på vågen. För att lillis sitter på stentrappan framför huset och läser böcker från vejbystrands bibliotek i solnedgången. Och cyklar bort till hamnen och köper glass. Och går ner på stranden och fotar fåglar.
Jag kände det så tydligt så det var nästan som att själv vara där.
Det var så konstigt att gråta utan att egentligen vara ledsen, det var nog första gången jag grät bara för att jag hade så mycket känslor och tankar inom mig.
Och för att jag kände att vad som än händer så är det ju där jag hör hemma. Med er.

Så jag vill verkligen säga tack till farmor och harald för brevet och för rapporteringen om vad som händer i storahult och för att ni tänker på mig och saknar mig.
Jag kan inte låta bli att titta på bilderna hela tiden, det har gått snart en vecka nu och jag bär dom fortfarande med mig överallt.