a trip down under

Sitter just nu och nördar framför curlingdamerna som ska ta sveriges nionde medalj i detta underbara vinter-OS. Åh, som jag älskar detta OS. Man blir så jäkla stolt och glad och peppad av hur duktiga våra svenskar är. Att se svenska flaggan höjas och höra nationalsången, vem blir inte tårögd då?
Jag vill bara kasta mig ut i skidspåren och åka lika snabbt, även om den synen inte skulle bli närapå lika vacker som den när Kalla eller Hellner korsar mållinjen. Jaja. Man kan inte få allt. Och det var då satan vad långa curlingmatcher är. Gäsp.
Jennykusinen förstår mig i alla fall. Hon ringde mig efter Kallas guld och var eld och lågor. "Tove, asså vi måste ut och åka skidor!" sa hon som går direkt från stureplan till skidspåren. "Jag var nyss ute och åkte i skogen med mammas gamla skidor, det var typ inga spår men jag kryssade mellan stubbarna!" Jag älskar människor som är så blandade. Som är öppna för allt och aldrig bangar. Så vi kastade oss ut i spåren i ursvik och hon åkte klassiskt och jag skejtade, hon darrade som ett asplöv inför varje lilla sluttning och ramlade i en av backarna, men vadå, fram kom vi ju och 5 km är inget att skämmas för sådär första gången!
Sen åkte vi hem och åt sallad och kollade på Björn Ferry som tog Sveriges andra guld.

Sen åkte jag ju till Danmark och hängde med Mondi som fyllde år och alla andra som laddade för kalas. Lukas har blivit så stor. Så himla stor. Nu är han ju liksom ingen liten pojke längre. Han är ju snart lika lång som mig! Vad har hänt med min lille lockige dreng? Tiden går så fort..
Favvo hämtade upp mig och det är alltid precis som förr. Jag är så glad att jag har henne som vän. Hon har varit jorden runt och kommit tillbaka, och fortfarande är hon precis samma som alltid. Vi åt lunch, shoppade, cruisade och.. matade fåglar! Är man med Trine får man verkligen lite av allt. Hon festar, hon gör bort sig, hon reser, hon sportar, hon pluggar och hon älskar djur. Hon tyckte så himla synd om alla svanar nere vid stranden så vi åkte hem till henne och hämtade fågelmat som vi åkte tillbaka till sundet med. Synen av tusentals svanar utanför bilen avskräckte mig en aning, men inte Trine. Hon stolpade ut och kastade frön runt omkring sig som fåglarnas moder teresa. Allt medan jag stod mitt bland svanhalsarna som nådde mig till axlarna och kände mig allmänt livrädd, och Rikke satt kvar i bilen och uttråkat undrade vad vi höll på med.
Ja jisses. Jag glömmer det aldrig. Varje gång man är med Trine händer det någonting man kommer att minnas för en lång tid framöver och jag älskar det.
Det är danskan och svenskan för alltid helt enkelt.


Och nu leder minsann svenskorna med 2-1!

Over and out.