a trip down under

Jag minns när vi var små och hade myror i brallan som ofta små barn har. Min lillebror hade extra svårt att sitta still. Det sitter faktiskt i fortfarande, vid arton års ålder.
När vi inte satt still sa pappa alltid "sitt still, jag blir så nervös." Och vi kastade alltid blickar och fnissade lite sinsemellan, nervös, för vadå? För att vi skulle vrida och vända oss så mycket att det växte ut en extra arm eller att vi skulle fortsätta skruva så mycket att vi förflyttade oss ut ur huset och nerför ett stup? Nervös? Vad kan hända liksom?
Men som så många andra gånger under min tid som barnvakt har jag fått en helt ny förståelse för pappa. Det är så jävla irriterande när någon rör på sig konstant! Och distraherande! Man kan inte fokusera på något annat när det hoppar upp och ner i ögonvrån.
Lillan har försökt stå på händer framför teven den senaste halvtimmen. Det är en sekund mellan varje försök och när hon lyckas lite sämre gör hon ett litet skutt, hopp upp och ner, upp och ner. Jag sitter i soffan och försöker äta middag och omedvetet äter jag fortare och fortare och fortare tills jag näst intill slänger in mig maten. Jag känner mig mer och mer stressad, fast jag inte har nånting att vara stressad över. Jag har god lust att bara skrika "Siiitt stiiiiiill för helvete!!!" Och jag känner att jag just nu är så jävla nervös. Jag vet inte för vad, jag bara är det. Nära på ett nervöst sammanbrott faktiskt. 

Tack pappa för att du stod ut med oss i alla dessa år.