a trip down under

Jag vet att jag kanske inte borde skriva det här, att det kanske kommer svida för er som sitter hemma i kylan och förbannar det eviga mörkret och längtar till sol och sommar. Det har officiellt blivit vinter här i cali också men man kan fortfarande gå utan jacka och idag var det 17 grader ute.
Men gud vad jag saknar vintern. Jag saknar den så att det gör ont i hela kroppen.
I hela mitt liv har jag längtat efter snön. Som barn, som tonåring, som vuxen. Så fort det har snöat har jag fått tårar i ögonen av lycka. Det har inte spelat någon roll att jag blir äldre och måste ta ansvar för att skrapa rutorna på bilen, att sätta på vinterdäck på bilen, eller som förra vintern då man faktiskt var tvungen att varje morgon stå och skotta fram bilen. Jag älskar det lika mycket ändå.
Jag tror det handlar om att jag blivit lite uppskrämd av allt prat om växthuseffekten och att man typ aldrig mer ska få en vit jul, jag får lite panik över sånt som är förstört och aldrig kommer tillbaka. Därför var förra vintern den i särklass bästa i mitt liv. Jag kände sån lättnad. Det kanske inte är försent ändå, vi kanske inte har sabbat det, vi kanske fortfarande kan ha normala årstider. Men som folk klagade. Jag fattade inte varför. Jag fattar fortfarande inte varför. Varför skulle man vilja byta ut gnistrande träd, rökmoln ur munnen och långa underbara skid- och skridskoturer mot fem månader av regn och slask och blask som bara gör en förbannad och blöt om fötterna och som inte ens är vackert att titta på?
Jag tror jag var glad i princip varje dag förra vintern. Det var som att jag ville nypa mig i armen för att se om det verkligen var sant, att det blev en vacker vit jul till och med i innersta stockholm. Lillis och jag åkte skidor i parken nedanför mammas lägenhet på julaftonsmorgon.
Vi fick en hel vinter utan det förbannade slasket och för det kommer jag alltid vara tacksam. Jag minns med ett styng i hjärtat när vi åkte skridskor på edsviken, eller när lillis och jag åkte mil efter mil på skidor på gärdet och om och om igen förundrades att det gick att åka skidor, mitt i stockholm! Jag var arbetslös och jag bodde i mina skidkläder. Det hände både en och två gånger att vi efter skidturen sprang ner på ica eller åhlens för att handla, fortfarande halkandes runt på pjäxorna. Jag minns att jag i satt på NCC den första dagen det snöade lapphandskar och jag kunde inte låta bli att sitta och jubla sådär barnsligt trots att folk sprang omkring som i hysteri för att SL stängde av all trafik och det var 30 km/timmen som gällde på motorvägen.
Jag tog varje chans jag fick för att vara ute, åkte skidor tills lungorna sa ifrån av kyla, gick promenader sent på kvällarna och bara njöt av hur det bet i kinderna och hur det knarrade för varje steg man tog.
Nu verkar det bli en sån här underbar vinter i år också och det gör mig både glad och ledsen. Glad om det blir ett mönster men ledsen för att jag kanske går miste om den sista riktiga vintern. Sen kanske växthuseffekten slår till på riktigt och så blir det regniga och gråa vintrar för resten av livet?
Då ska jag nog återvända till er snöhatare som står där med slask och blask till knäna och se om ni är nöjda!




utsikten från vårt köksfönster i mitt barndomshem - 2005




min vapendragare genom livet - 2005




jag samma år. shit, vad gammal jag har blivit..



fem år äldre på en fyratimmars promenad med harald i knähög snö runt bålsta.




HAHA jag dör av den här bilden! pappi ville att vi skulle ställa upp oss framför det halvt insnöade huset för att ta en bild till farfar som bor i thailand och jag ska såklart alltid få folk att hoppa!

Det är jag och vintern asså. För alltid och tills döden skiljer oss åt. Amen.