en dag lämnade jag allt.
Ja då har mer än halva veckan gått då. Och jag har tränat duktigt och gjort klart alla mina julkort. Gjorde en sjukt god blomkålspuré till middag, jag går ju på diet och då är potatis nejnejnej men blomkål jajaja. Och herregud vad gott det var. Den här dieten innebär ju en del begränsningar och jag har vant mig vid att mat numera är något som gör mig frisk och stark och pigg och glad istället för att vara speciellt gott. Det är en ganska enkel uppoffring tycker jag. Men kan man få alla fördelar och dessutom äta något gott säger man ju inte nej!
Är inne i en liten winnerbäckperiod nu igen. Det är konstigt det där, att varje gång jag sätter på en tätort på en slätt så är det lika magiskt. Alla hundratusen gånger jag spelat den har den berört mig. Jag kan inte riktigt fatta det, att jag inte kan bli trött på den, att magin inte nöts bort. Vissa ord, vissa rader liksom borrar sig in i hjärtat på mig varje gång jag hör dem och gör mig lugn och sorgsen på samma gång. Sorgsen för att jag lämnat det där så långt bakom mig. Svenska sommaren, winnerbäckturnén jag missade, den där typiska svenska stämningen, de regniga gatorna som gör sig så bra att gå och fundera på, nyheterna som rapporterar om melodifestivalen i brist på annat, att varken vara på topp eller på botten utan alltid lite mitemellan-nöjd, den där vanligheten, det där ingentinget som kan bildas ibland. Här är allt så mycket hela tiden. Jättevarmt, jättesoligt, jättestort, jättehögt, jättekänt, jättefarligt, jätterikt, jättefattigt.
Det känns som att jag också måste göra så mycket och vara så mycket hela tiden. Jag är bara här ett år och det ska upplevas upplevas upplevas. Så mycket som det hinns med. Minnen för livet ska samlas. Inte en sekund får vara tråkig.
Men ibland vill man bara vara.
Ibland blir jag irriterad på mig själv för att jag tänker så mycket. Att jag inte bara tar allt med en klackspark och låter saker och ting bli som de blir och vara som dom är. Utan att tänka igenom och analysera och fundera.
Men jag börjar acceptera att jag är en tänkare. Och det måste nog få vara så.
Så jag knäpper på winnerbäck och tillåter mig själv att bara vara och fundera inne i min lilla bubbla.