a trip down under

Så länge jag kan minnas har jag känt mig nertyngd av krav. Jag har alltid haft så mycket press på mig och trots att folk har sagt åt mig att göra mig av med kraven har jag inte lyckats lista ut hur. I perioder har det gjort mig panikslagen och jag har fått svårigheter att andas. Jag försöker så förtvivlat räcka till, vara tillräckligt bra. Jag är rädd att inte vara duktig på något, att inte vara speciell.  
Jag har alltid tänkt att jag måste bli någon, vara någon, utan en enda tanke på att det kanske är alldeles tillräckligt att vara mig själv.
Jag har trott att jag måste prestera för att folk inte ska bli besvikna, folk som mina föräldrar, mina lärare, mina tränare, mina vänner. 
Jag har alltid vetat att jag är duktig i skolan, snäll mot vänner och hyfsat okej på att träna, men jag har också alltid känt att jag inte riktigt duger. Jag har alltid försökt bli lite duktigare, lite bättre, för att någon gång få den där bekräftelsen och bara kunna luta mig tillbaka och vara säker på att jag duger, jag är tillräckligt bra precis som jag är. 
Men desto mer man väntar på den där bekräftelsen desto längre bort är den.  
Det är därför det där med att springa är så himla laddat för mig. Jag är uppväxt i en löparfamilj, speciellt när det gäller pappa. Det har aldrig riktigt varit min grej att springa, men jag har gjort det ändå. Eller försökt i alla fall. Bara för att pappa skulle vara stolt över mig. På något sätt har jag bestämt mig för det inte spelar någon roll med allt annat jag gjort och som jag är, så länge jag inte är duktig på att springa är jag ingen att vara stolt över. Det är så sjukt egentligen. För pappa har aldrig sagt eller visat på något sätt att det skulle vara så. Jag har bara bestämt mig för att det är så han tänker.
Och löpningen har hängt över mig som en tung mörk filt av misslyckande. 

När jag flyttade till staterna började jag plötsligt springa. Av egen kraft. Jag vet inte vart det kom ifrån, men det hjälpte nog att jag var hundratusen mil från alla jag känner och inte behövde känna mig dålig för att jag bara orkade springa 20 minuter i taget. Jag var i mitt parallella universum där jag inte behövde kämpa för att få någon stolt. Jag sprang för att hålla mig lite i trim och inget mer. Inga framtidsplaner, ingen pulsklocka, inga tider, inga distanser. Jag bara sprang. Ibland nämnde jag för pappa och resten av familjen att jag hade varit ute och sprungit, ibland inte. Jag nötte ut mina löparskor och gick och köpte nya av helt eget initiativ. Jag började tillåta mig att räkna kilometrar och föra träningsdagbok. Och jag orkade plötsligt springa en mil. Jag började springa långpass på lördagar och jag började gilla det.
En plan började långsamt forma sig i mitt huvud och rätt som det var klickade jag mig in på stockholm marathons hemsida och anmälde mig. I hemlighet.
Jag berättade inte för någon hemma i sverige. Jag orkade inte med pressen och förväntningarna. Jag ville behålla det som min egna lilla grej, för då gör det inget om jag misslyckas.

Men jag har insett vart kraven kommer ifrån nu. Ibland kanske från andra, men allra oftast från mig själv. Det är jag som skapar kraven, får för mig att folk kommer bli besvikna på mig om jag inte lyckas, det är jag som känner mig otillräcklig och hela tiden strävar efter mer. 
Och jag har börjat förstå att det inte spelar någon roll vad andra tycker så länge jag inte duger i mina egna ögon.
Det är jag som inte tycker att jag duger, ingen annan. Det är jag som försöker sträva efter att vara perfekt trots att jag vet att ingen är perfekt. Och det är så jävla jobbigt och tärande. 

Jag försöker se mig själv genom andras ögon, folk som säger fan vad modig du är som flyttade till usa, och herregud har du sprungit 1,5 timme?! Dee som säger att jag är helt galen som springer så länge och att hon knappt skulle orka två minuter. Och steph som säger att jag inte är av denna värld. Och då känner jag att jag behöver inte vara perfekt. Det räcker med det jag är. Och så länge jag kan se på mig själv och det jag gjort och känna stolthet så ska jag ge blanka fan i vad andra tycker.
Så igår berättade jag för pappa att jag ska springa maran. För att bevisa för mig själv att jag inte behöver känna press från andra. Det är bara mina egna mål som betyder något.  
Jag har löptränat nu i ungefär ett halvår och jag springer marathon den 28 maj 2011.
Tiden får utvisa hur snabbt!

vi ses i maj!