a trip down under

Efter att ha pratat med folket på flygplatsen i florida som var otrevliga och inte ville hjälpa till har jag tre val. Jag kan antingen strunta i det där jävla pappret och jag kommer inte bli utkastad ur landet eller nåt, men jag kommer inte kunna skaffa körkort här. Jag kan också betala 320 dollar och få ett nytt. Eller så kan jag åka över gränsen till exempelvis mexico eller kanada och få ett nytt när jag kommer tillbaka igen, såsom jag skulle ha fått ett nytt när jag kom tillbaka från bahamas.
Jag orkar inte riktigt tänka på det just nu, men förr eller senare måste jag väl ta ett beslut om det.

Jag sprang 53 jävla minuter igår och jag kände mig så stark, så där som att man aldrig kommer stanna igen, benen bara gick och gick som en maskin och mot slutet flög jag. Jag älskar den känslan. Den som gör all träning, alla svettiga timmar och all smärta värt det. När allt bara går av sig själv och andningen är i perfekt harmoni med fotstegen, när hjärnan blir helt tom och rensad. Det är en konstig men underbar känsla. Att bara flyga fram och för en gångs skull inte tänka på någonting över huvud taget.
Speciellt underbar för mig. Jag tänker ju som bekant alldeles för mycket.

Är helt inne i du som reser mig, igen. Det påminner mig om förra hösten, när jag satt på ncc sent varje kväll, ensam med mina ostknäckemackor, och lyssnade på den på youtube. Om och om igen.
Och fortfarande ger den mig nya känslor och tankar. Ibland kan jag komma på mig själv med att bara sitta och lyssna, sjunka in i texten. Det finns nya vinklar och vrår i orden som jag inte märkt förut. Det är därför jag älskar winnerbäck. Det är så mycket mer än bara musik, och de riktigt bra låtarna blir aldrig platta och tråkiga, de förlorar aldrig sitt djup.

Det var allt från poesi-tove för idag. Imorgon är det helg och dee har lovat mig att vi ska ut och göra stan osäker.