en vanlig fredag
Så var det fredag och jag sitter här riktigt brun efter fyra timmars solande i parken, och riktigt mätt efter en middag på cheesecake factory med nick och simone. Har inga direkta planer för helgen. Är trött. Och lite smått nedstämd av någon anledning. Min vecka har svajat en del och det gör mig alltid ledsen att känna hur osäkert jag står ibland. Hur nära jag är att falla. Och att jag då inte har någon som fångar upp mig.
Åt lunch med lisa igår i palo alto, lisa är en svensk au pair från norrland jag haft turen att stöta på, och palo alto är en jättemysig liten stad (samhälle?) typ tjugo minuter härifrån. I alla fall pratade vi lite om syskon och som vanligt när jag träffar någon ny människa så kommer frågan "men står du nära din bror eller?" Och jag har liksom svårt att få fram ett bra svar, att bara säga "jaa, det gör jag", räcker liksom inte. Ord kan inte förklara hur mycket harald betyder för mig, att han är den enda personen i mitt liv jag inte kan leva utan, att det varenda dag utan honom känns som att något saknas, att han är den enda i hela den här stora vida världen alltid har tid att lyssna på mig, den enda jag någonsin vågar blotta hela mig och vara mig själv inför, den enda som alltid står på min sida. Jag kan inte ens tänka på hur livet skulle se ut utan honom, ibland kan jag till och med vara så töntig att jag inbillar mig att han har blivit sänd till mig som någon skyddsängel från gud eller högre makter för att jag ska klara mig i livet och att han därför typ bara är till låns, lite som jesus till folket som sen återvände till himlen. Att han liksom är för bra för att vara sann.
Att tänka på lillis och hur roligt vi har och hur stark jag känner mig med honom bakom mig gör mig lite ledsen eftersom jag undrar om jag verkligen gjort rätt som åkt ifrån den där styrkan som det innebär att vara en av två. Nu är jag ensam. Det är då det lätt kan börja svaja.
Nej nu får det vara slut med meningslöst babbel för idag. Jag har träffat på så mycket trevligt svenskt folk på sista tiden, har redan träningsvärk eftersom morgonens styrkepass, lillisen kommer hit om sex veckor och nu ska jag ha en härlig helg i cali. Punkt.
Åt lunch med lisa igår i palo alto, lisa är en svensk au pair från norrland jag haft turen att stöta på, och palo alto är en jättemysig liten stad (samhälle?) typ tjugo minuter härifrån. I alla fall pratade vi lite om syskon och som vanligt när jag träffar någon ny människa så kommer frågan "men står du nära din bror eller?" Och jag har liksom svårt att få fram ett bra svar, att bara säga "jaa, det gör jag", räcker liksom inte. Ord kan inte förklara hur mycket harald betyder för mig, att han är den enda personen i mitt liv jag inte kan leva utan, att det varenda dag utan honom känns som att något saknas, att han är den enda i hela den här stora vida världen alltid har tid att lyssna på mig, den enda jag någonsin vågar blotta hela mig och vara mig själv inför, den enda som alltid står på min sida. Jag kan inte ens tänka på hur livet skulle se ut utan honom, ibland kan jag till och med vara så töntig att jag inbillar mig att han har blivit sänd till mig som någon skyddsängel från gud eller högre makter för att jag ska klara mig i livet och att han därför typ bara är till låns, lite som jesus till folket som sen återvände till himlen. Att han liksom är för bra för att vara sann.
Att tänka på lillis och hur roligt vi har och hur stark jag känner mig med honom bakom mig gör mig lite ledsen eftersom jag undrar om jag verkligen gjort rätt som åkt ifrån den där styrkan som det innebär att vara en av två. Nu är jag ensam. Det är då det lätt kan börja svaja.
Nej nu får det vara slut med meningslöst babbel för idag. Jag har träffat på så mycket trevligt svenskt folk på sista tiden, har redan träningsvärk eftersom morgonens styrkepass, lillisen kommer hit om sex veckor och nu ska jag ha en härlig helg i cali. Punkt.
Kommentarer
Postat av: Mimmi
Det var det minsta "meningslösa babbel" jag någonsin läst. Det är alldeles speciellt hur mycket Harald betyder för dig, och det är viktiga ord och tankar. Men han finns ju kvar. Kanske det är nyttigt för er båda två, att innan ni träffar någon, gifter er och skaffar barn lever en "liten" bit ifrån varandra. Jag inbillar mig att ett världshav inte är något avstånd när man är varandra så nära, men att det kan vara bra att behöva ta några simtag själv innan det kommer in andra människor som ni ska dela med er av er kärlek till!
Ha det riktigt bra!
Trackback