men vi ska bara, bara vara vänner.
Ibland kan jag sakna vissa av mina vänner. Vänner som jag fått, haft, och förlorat. Vissa har jag bara glidit ifrån. Vissa har börjat plugga, skaffat kille, kanske flyttat, rest utomlands. Och så vips, sitter man där och inser att den som en gång var ens andra hälft är borta. Någon som en gång i tiden ringde och skickade sms varje dag, som man träffade varje dag, har man inte hört av på flera månader. Kanske beror det på mig. Men jag har svårt att känna av vilken sorts vänskap man har. För mig har allt alltid varit antingen eller. Antingen är man supernära och hörs flera gånger i veckan och vill tillbringa all ledig tid ihop, eller så hörs man inte alls. Jag har aldrig varit mycket för den där vännen som man ringer upp och säger hej, du det är tove, ja jag vet, vi har inte hörts på ett och ett halvt år, men ska vi ta en fika någon dag? Kanske är jag inte tillräckligt vuxen. Jag är fortfarande kvar i vi ringer varandra dag, vi ses hela tiden, vi gör ingenting utan varandra, för vi är bästisar!
Jag minns när jag och ter sprang runt i stallet och levde rövare, vi gjorde aldrig någonting utan varandra och folk brukade fråga oss om vi var bästisar och varje gång svarade vi lika självklart jaa!
Jag har en bunt riktiga underbara vänner, det är inte det. Jag saknar nog någon att vara bästis med helt enkelt.