jag kom på mig själv med att undra för ett ögonblick
Helgen kom och gick och jag lyckades klämma in ett jobbpass och släkten på lördagen, och 8 lägenhetsvisningar igår. Mamma och jag stressade runt som skållade råttor i hela innerstan, och nog fick man sett en del! Nu känner jag mig mer mogen för visningar, vad som är viktigt, vad man ska titta efter, vad man kan fråga om. Jag tror att jag också börjar bilda mig en ganska bra uppfattning över vad jag vill ha, vad jag skulle trivas bäst med.
Men det klart att det känns knäckande att föreställa sig att flytta hemifrån, att se framför sig hur man bor i den där lilla egna lyan. Och sen veta att man är chanslös. Men en vacker dag blir det verklighet och då kommer det att vara värt all väntan!
Ibland får jag sån huvudvärk av det här jobbet att jag blir alldeles matt. Men att susa ner till gymmet med E rensar mycket tankar.
Jag hatar att inte veta vad man ska ta sig till med detta liv! Ska jag resa? Plugga? Jobba? Till danmark? Problemet är inte att jag inte vill någonting, problemet är att jag vill allt. Och det ska klämmas in i ett ynka liv. Jag kan få panik över att jag inte vet vad jag ska välja, att jag ska välja fel och sen ångra mig. Jag är så jäkla livrädd för att ångra mig. Jag är inte typen som låter saker och ting hända bara sådär, jag vill planera in i minsta detalj när jag ska göra vad och vad som ska hända efter det. För att hinna med allt liksom. Inte lämna något åt slumpen. Även fast jag vet att slumpen ibland fixar till de mest underbara upplevelser.
Men jag hatar att jag inte kan reda ut mina tankar om framtiden som et trassligt hår, kamma ut alla problem och nysta bort alla frågetecken. Jag hatar att inte kunna reda ut det som ett matteproblem, att systematiskt jobba sig fram till det rätta svaret. Jag hatar att det inte finns något rätt svar, ingenting att tvinga fram. Lösningen finns väl någonstans i mig, löst svävande. Jag får hoppas att den kommer fram snart helt enkelt.
Och tills dess lyssnar jag på jag får liksom ingen ordning.
Men det klart att det känns knäckande att föreställa sig att flytta hemifrån, att se framför sig hur man bor i den där lilla egna lyan. Och sen veta att man är chanslös. Men en vacker dag blir det verklighet och då kommer det att vara värt all väntan!
Ibland får jag sån huvudvärk av det här jobbet att jag blir alldeles matt. Men att susa ner till gymmet med E rensar mycket tankar.
Jag hatar att inte veta vad man ska ta sig till med detta liv! Ska jag resa? Plugga? Jobba? Till danmark? Problemet är inte att jag inte vill någonting, problemet är att jag vill allt. Och det ska klämmas in i ett ynka liv. Jag kan få panik över att jag inte vet vad jag ska välja, att jag ska välja fel och sen ångra mig. Jag är så jäkla livrädd för att ångra mig. Jag är inte typen som låter saker och ting hända bara sådär, jag vill planera in i minsta detalj när jag ska göra vad och vad som ska hända efter det. För att hinna med allt liksom. Inte lämna något åt slumpen. Även fast jag vet att slumpen ibland fixar till de mest underbara upplevelser.
Men jag hatar att jag inte kan reda ut mina tankar om framtiden som et trassligt hår, kamma ut alla problem och nysta bort alla frågetecken. Jag hatar att inte kunna reda ut det som ett matteproblem, att systematiskt jobba sig fram till det rätta svaret. Jag hatar att det inte finns något rätt svar, ingenting att tvinga fram. Lösningen finns väl någonstans i mig, löst svävande. Jag får hoppas att den kommer fram snart helt enkelt.
Och tills dess lyssnar jag på jag får liksom ingen ordning.
Kommentarer
Trackback