a trip down under

En vanlig dag på jobbet som inte riktigt blir som vanligt. En sån dag när magen svider och hjärnan sviker, när högarna hopar sig på bordet och jag förtvivlat försöker få ordning, räknar samma siffror om och om igen och får panik när det verkar omöjligt att lägga ihop ett plus ett. När det hatade trycket lägger sig tillrätta över bröstet och vägrar ge sig av, när folk här tror att jag sitter och suckar när jag i själva verket bara försöker tvinga luften hela vägen ner i lungorna.
Det är då jag i ett sista desperat försök letar upp winnerbäck på youtube och när de första tonerna av järnvägsspår strömmar ut ur lurarna går den där rysningen genom hela mig. De välbekanta tonerna nästlar sig in och resten kommer som ett jäkla brev på posten. Inom några sekunder har hjärnan klarnat, hela jag är avslappnad och järngreppet runt bröstkorgen lossnat lite. Inte helt, men tillräckligt för att ungefär hälften av alla djupa andetag fyller hela lungorna.
Och det bränner lite bakom ögonlocken. Av lättnad kanske. För mitt eget lugnande medel som aldrig aldrig sviker.