a trip down under

Ibland känns allting tungt. Grått. Och trafiken står helt stilla ute på E4an. Det är då jag brukar hoppa ner till gymmet. För att liksom komma undan och göra någonting riktigt bra av tiden. Men jag har redan varit där nere idag och det känns inte så superfräscht att dra på sig svettiga kläder. Det låter som om jag är träningsfreak nu, och det stämmer ju inte riktigt. Men jag antar att jag behöver endorfinerna.
Jag kan inte sticka under stol med att jag ofta längtar bort. Jag längtar till solen, värmen, sena ljumma nätter och en massa äventyr som ger minnen för livet.
Bostadsmarknaden är helt galen och det är dåligt köpläge just nu och ett tag framåt. Förmodligen får jag inte förlängt på jobbet. Jag har ingen direkt lust att börja en utbildning. Det pekar mot att åka över atlanten. Det lockar i bakhuvudet, hela tiden. En längtan som ständigt finns där. Men jag vet inte om jag vågar.
Jag har börjat tänka på det allt mer. Att jag inte kan tänka mig liv utan att ha provat på det. Det är något jag ska göra, frågan är bara när jag tar modet till mig. Ett år är lång tid men nu börjar det känns allt mer överkomligt. När veckorna går lika snabbt som en blinkning. 52 blinkningar sen är jag hemma igen.
Just nu känns det som ett riktigt bra alternativ. När allt omkring mig står lika still som rusningstrafiken här utanför.