kom och var min vän för en sekund.

Gud vad mitt huvud värker. Det liksom dånar och spänner och hotar att spricka mitt itu. På jobbet skyller de på åska i luften och fullmåne i helgen. Men jag vet inte riktigt vad jag ska säga om sånt. Humbugg. Jag har väl druckit för lite helt enkelt.
Kanske borde jag låta bli att träna när jag känner mig lite halvrisig. Alltså inte sjuk, bara på G. Men jag kan inte. Jag måste få mina endorfiner. Och det händer ju inget, jag blir ju aldrig sjuk. Jag känner mig så jäkla stark av den här träningen. Det är som att inget kommer åt en.
På riktigt.
Men just nu har jag mest lust att lägga mig ner i ett tyst kolsvart rum och bara vara. Det var länge sen man fick bara vara.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback