a trip down under

att det gick som det blev, att det blev som vi sa.

När jag vägde mig imorse tog jag av mig varenda tråd på hela kroppen. Eller nja, förutom armbanden från festivalerna och banden från thailand jag fortfarande har runt vristen. Men annars så. Till och med klockan åkte av. Det var som att jag kände att jag var på gränsen. På gränsen till något stort. Eller kanske något litet rättare sagt.
Jag andades långsamt ut och siffrorna pendlade och stannade under en magisk gräns och jag hade nått mitt mål. Bara sådär. Jag har tränat så hårt i flera månader och så plötsligt står jag där en regnig tisdagsmorgon och väger under xx kg. Siffrorna etsar sig fast i min hjärna, de är bland det vackraste jag har sett. Och jag tänker att det var så jävla värt det. Varenda löpsteg, varje lyft, varje situps. Jag är tyst för att inte väcka varenda kotte i hela huset, men inombords skriker jag av lycka och hånar mitt gamla tyngre jag. "Mahahahahahahahhahahahah!!!!!" skrattar mitt inre jag hysteriskt. "Där kan du sitta med dina extrakilon och locka med chips och tv-kvällar, men det har du ingenting för, du kommer aldrig att få se dagens ljus igen!"
Det är så underbart skönt att lyckas.