blodbussen
Imorse när jag kom till jobbet såg jag blodbussen stå parkerad utanför ingången och jag bestämde mig för att idag skulle bli den dagen då jag tog modet till mig och blev blodgivare! Jag fick med mig E så vid halv tre gick vi ner och knackade på. Nog tyckte jag att de lös upp lite extra när två vackra friska unga människor som oss anmälde sig som nya blodgivare, men det kanske bara var jag.
Vi blev i alla fall placerade i en liten röd soffa och läsa en broschyr och fylla i en hälsoundersökning och dricka en liten festis. Det var en massa skumma sjukdomar som man skulle veta om en själv eller någon i ens släkt hade haft, sjukdomar som jag inte ens visste vad det var. Med sjuksköterskan hjälp kunde vi i alla fall utesluta galna ko-sjukan, blödarsjukdomar och benskörhet som möjliga diagnoser. Jag är ju frisk som en nötkärna och det sa jag också. Men sen blev det inte lika roligt för då skulle det ju stickas.
Jag har alltid varit ett riktigt A-barn när det gäller att ta sprutor, det har såvitt jag minns aldrig varit några problem. Man blundar när det sticker till och sen vet man att det är över. Det trodde jag att jag visste denna gång också. Men så hör jag sköterskan muttra och vrida med nålen för att liksom hitta blodkärlet och jag börjar svettas och tänka åh nej, herregud, säg inte att mammas åkomma börjar komma ikapp mig nu, den där som gör det typ omöjligt att ta blodprov, som gör det omöjligt att få ut ens en milliliter blod utan att sticka minst 5 gånger och att man sen får lämna provtagningen och se ut som en nåldyna? Men jo. Mina kärl ligger tydligen för långt in. Efter mycket fipplande fick hon ta andra armen istället och börja gräva i den. Och då träffade hon till sist rätt! Jiho! Hallelujah! Tre fina rör med blod fick hon ut och hon beklagade sig så mycket över att det gjorde så ont för mig och att hon fick sticka flera gånger och att jag behövde assistera henne med att hålla i rören eftersom det inte riktigt var planerat att ta blodet från vänster hand i den brits jag blivit placerad på. Mig gjorde det ingenting! Jag var bara glad att hon fick ut blod ur mig. Jag som just börjar misstänka att jag var helt torr inuti.
Men det var jag alltså inte och inom 3-4 veckor får jag reda på om mitt blod duger. Jag känner mig lite som en hjälte när jag sitter här med mina plåstrade armveck. Jag har minsann lidit för att andra ska må bättre, jag har ställt upp för bättre behövande. Jag hoppas verkligen att mitt blod är okej och att någon annan vill ha det.
Vi blev i alla fall placerade i en liten röd soffa och läsa en broschyr och fylla i en hälsoundersökning och dricka en liten festis. Det var en massa skumma sjukdomar som man skulle veta om en själv eller någon i ens släkt hade haft, sjukdomar som jag inte ens visste vad det var. Med sjuksköterskan hjälp kunde vi i alla fall utesluta galna ko-sjukan, blödarsjukdomar och benskörhet som möjliga diagnoser. Jag är ju frisk som en nötkärna och det sa jag också. Men sen blev det inte lika roligt för då skulle det ju stickas.
Jag har alltid varit ett riktigt A-barn när det gäller att ta sprutor, det har såvitt jag minns aldrig varit några problem. Man blundar när det sticker till och sen vet man att det är över. Det trodde jag att jag visste denna gång också. Men så hör jag sköterskan muttra och vrida med nålen för att liksom hitta blodkärlet och jag börjar svettas och tänka åh nej, herregud, säg inte att mammas åkomma börjar komma ikapp mig nu, den där som gör det typ omöjligt att ta blodprov, som gör det omöjligt att få ut ens en milliliter blod utan att sticka minst 5 gånger och att man sen får lämna provtagningen och se ut som en nåldyna? Men jo. Mina kärl ligger tydligen för långt in. Efter mycket fipplande fick hon ta andra armen istället och börja gräva i den. Och då träffade hon till sist rätt! Jiho! Hallelujah! Tre fina rör med blod fick hon ut och hon beklagade sig så mycket över att det gjorde så ont för mig och att hon fick sticka flera gånger och att jag behövde assistera henne med att hålla i rören eftersom det inte riktigt var planerat att ta blodet från vänster hand i den brits jag blivit placerad på. Mig gjorde det ingenting! Jag var bara glad att hon fick ut blod ur mig. Jag som just börjar misstänka att jag var helt torr inuti.
Men det var jag alltså inte och inom 3-4 veckor får jag reda på om mitt blod duger. Jag känner mig lite som en hjälte när jag sitter här med mina plåstrade armveck. Jag har minsann lidit för att andra ska må bättre, jag har ställt upp för bättre behövande. Jag hoppas verkligen att mitt blod är okej och att någon annan vill ha det.
Kommentarer
Trackback