a trip down under

Är det något som är vackert så är det när himlen är djupt blågrå utan en strimma ljus, samtidigt som solen på något mirakulöst sätt letar sig fram och skiner ner på marken. Liksom sol och mulet samtidigt. Precis så är det just nu.

Och ibland kan jag längta ihjäl mig efter någonstans där jag hör hemma. Ett hem som är mitt, som jag har valt och där mina grejer är. Att öppna kylen och bara se mat som jag tycker om och att tvätta bara mina kläder. Jag har varit rotlös så länge nu. Önsta innan danmark är det sista jag kommer ihåg som ett riktigt hem, där jag verkligen kände mig hemma, hade en plats. Just face it, 93 kvadratmeter för tre personer och 53453 cyklar är ingen schysst ekvation. Iallafall inte för mig. Men man ska väl inte klaga. Tänk på alla stackars thailändska barn som bor i ett dragigt skjul.
Men herregud vad skönt det vore att ha riktig plats för sina grejer.
Jag är less på att flänga runt. I tjugoårspresent önskar jag mig en riktig vardag. Ett liv som rullar på i sakta mak, med alla fördelar och nackdelar det innebär.
Men men, ett halvår har jag på mig tills jag blir 20 och borde få riktigt åldersångest. Tills dess ska stordåd utföras! Vänta bara..