tecknet.
Och ter och vanja hämtade upp mig och vi åkte till uppsala, till sandras superfina nybyggda studentlägenhet på högsta våningen. Jag blev riktigt avis där faktiskt, skulle kunna offra mycket för att bo så fint! Vi tryckte i oss tacos och en hel jäkla tårta och drack drinkar och spelade tecknet och pratade massa minnen och skrattade omkull hela huset.
Plötsligt var vi tillbaka i femte klass, när ter och jag mejade ner alla som kom i vår väg, helt oslagbara, med ständigt samma tecken som ingen någonsin lyckats avslöja. Det är då man förstår hur nära vi är varann egentligen. Man hinner bara tänka, "titta på mig", så lyfter hon blicken, ser mitt tecken och reagerar. När det räcker med en halv sekund av förståelse, som telepati, och våra handflator unisont dunkar ner på korten precis samtidigt, med samma hastighet som en reptil som fångar en fluga, och sandra och vanja bara "va?".
Vi satt där, höga av samförstånd, utklassade allt motstånd, dunkade bort alla spår av tre månaders tvivel. Och var oslagbara igen.
Plötsligt var vi tillbaka i femte klass, när ter och jag mejade ner alla som kom i vår väg, helt oslagbara, med ständigt samma tecken som ingen någonsin lyckats avslöja. Det är då man förstår hur nära vi är varann egentligen. Man hinner bara tänka, "titta på mig", så lyfter hon blicken, ser mitt tecken och reagerar. När det räcker med en halv sekund av förståelse, som telepati, och våra handflator unisont dunkar ner på korten precis samtidigt, med samma hastighet som en reptil som fångar en fluga, och sandra och vanja bara "va?".
Vi satt där, höga av samförstånd, utklassade allt motstånd, dunkade bort alla spår av tre månaders tvivel. Och var oslagbara igen.
Kommentarer
Trackback