a trip down under

Till alla mina läsare:
Det här är absolut inte riktat till någon speciell person, men det är något jag kanske redan från början borde skrivit ut, redan innan första inlägget.

Jag är den jag är och eftersom det är så och den här bloggen är min, är den här bloggen också just vad den är. Texten som skrivs här är min sanning. Känslorna jag skriver om kommer direkt från hjärtat, och dom är inte alltid vackra eller glada eller fågelsångskvittrande. Men de är mina känslor och dom har också rätt att finnas.
Döm mig inte efter vad som står här, jag kanske är en helt annan person om man träffar mig. Eller kanske inte.
Men oavsett vad så har jag rätt att vara mig själv.
Jag tycker inte att folk ska tycka synd om mig, det är inte synd om mig, men jag är också ledsen ibland precis som dom allra flesta människor. Och jag har rätt att vara det.
De allra flesta av er som läser vet inte ens halva sanningen bakom mitt liv och det jag skriver om.
Jag vill bara bli accepterad som den jag är. Jag är less på att dölja vissa sidor hos mig själv som folk tycker är fel.
Jag är mån om andra människors lycka, jag skulle aldrig såra någon med avsikt, jag ställer upp på mina vänner och min familj till 100%. Det borde egentligen räcka med det.
Man får självklart tycka annorlunda. Man får tycka att jag är konstig, knäpp eller onormal.
Jag har då ett enkelt råd till er. Klicka er in på någon annan sida som passar er bättre.
Oavsett om du är min nära vän, släkting, familj eller någon jag aldrig ens har träffat, så finns det ingen anledning att fortsätta läsa om du inte får ut någonting av det jag skriver.
Det här är min blogg och jag skriver det som faller mig in. Tycker man inte om det, är man välkommen att när som helst sluta läsa.