a trip down under

Jag kände mig så otroligt tom sist jag skrev. Som om allt var ett enda famlande i mörkret. Som om jag glömt bort vem jag var. Knattrandet kändes inte lite flytande som vanligt, orden föll inte lika lätt, skrivandet tömde mig inte.
Av en ren impuls öppnade jag ett vitt tomt dokument efter att jag hade sparat inlägget här. Provade tvekande att skriva precis det jag tänkte på, oavsett om det var felstavat, rätt formulering eller fyndigt skrivet. Jag tillät mig själv att bara skriva. Precis som jag brukade. Och fingrarna började som i hysteri att knattra. Känslorna flödade, från djupt inne, där jag inte visste att de fanns, forsade fram till hjärnan, till fingrarna, och ner på tangenterna och upp på skärmen. Som snabbt fylldes med text. Jag skrev som i i raseri, eller som i förtvivlan över att riskera att stoppa flödet, att tappa känslan när jag äntligen hade den. Jag skrev i rädsla för att inte hinna få fram allt innan det försvann igen. Jag skrev utan att kontrolläsa då och då, utan att reagera över att ord flöt ihop, bokstäver bytte plats och meningarna saknade punkt och kommatecken. Jag fyllde hela sidan och när jag började känna mig tömd hade jag också svaren. Jag kom plötsligt ihåg mycket mer om vem jag är, vad som gått snett och vad jag vill, och ska, göra med mitt liv. Sånt där vanligt som alla människor känner och kanske kommer till insikt med på en tyst promenad, framför brasan eller i fundersamma samtal med en vän. Det funkar inte så för mig. Jag måste skriva. Att skriva är mitt funderande. Det är då jag kommer underfund med saker, det är då jag lär känna mig själv och vad jag egentligen vill. När jag tvingas sätta ord på det.
Jag lät blicken löpa längst ner på skärmen, ta in allt jag själv bombarderat ner. Och allt jag skrivit var precis det jag kände. Jag visste det ju hela tiden, men det ville inte komma fram.