sista dagen på ncc
Det känns sorgligt att lämna alla sköna människor som har lärt mig så mycket och som jag haft så kul med, men i hjärtat känns det rätt. Det är dags för något annat nu.
Och om 7 timmar tuffar tåget upp mot åre till terra, skidor, nyår, fest, träning och framförallt en sjukt efterlängtad ledighet!
årets sista rader?
Jag vill skriva att jag går på 5 dagars julledighet om tre timmar. Det ska bli skönt. Det ska bli roligt att fira jul, att äta god mat, att ge bort julklappar och att få julklappar!
Jag skulle vilja skriva att jag har tränat nyss och mina armar skakar fortfarande efter vikterna. Lite halvsvårt att skriva faktiskt.
Jag undrar hur det ska bli när jag inte har ett jobb att gå till längre. Tre arbetsdagar har jag kvar på ncc. Det känns rätt. Det är dags för något nytt. Jag blir ju inte yngre direkt. Men jag kommer sakna danskan. Och allt folk.
Jag kommer på att jag inte har skrivit något om winnerbäck och det kan jag inte riktigt göra heller. Det går inte att beskriva känslan med ord. Det låter så futtigt och det verkar inte alls som det känns. Den där totala lyckan. Den där känslan av att ingenting annat spelar någon roll. Jag är fortfarande hög såhär en vecka efter. När jag tänker på det blir jag salig. Varje låt var som en lugnande hand, en stor varm famn att krypa in i när världen skakar. Det är så välbekant, så fyllt med minnen och efteråt vaknar man som ur en dröm och kan inte riktigt minnas vad man upplevt. Hur mycket man än njuter går det alltid över alldeles för fort.
Introt till jag får liksom ingen ordning är bland de finaste ögonblicken i mitt liv och efter att ha hört den live kan jag dö lycklig.
Sen måste jag flika in en otroligt intern sak som ingen annan än emma kommer fatta, men jag orkar inte skriva allt på sms. Emma, minns du den där vinken vi höll på med, när man liksom vinkar högt med ena handen ovanför huvudet och samtidigt liksom svänger runt med benet i cirklar fast med tån i marken? Det som nichlas skrattade så sjukt åt? Minns du det? Jag har i alla fall tänkt aslänge på vart det egentligen kom ifrån, och nu på lunchen kom jag på det! Det var ju på rangan när vattumannen frågade vem som kunde anmäla sig som frivillig att hjälpa honom en dag och alla glodde ner i marken och gömde sig bakom varann men oskar ba "JAAAAAG!" *vink vink*. Hahahah! Minns du det? Jag kan riktigt se framför mig hur du lyser upp i ögonen och ba "JAAAAG!", ler stort och vinkar sådär ivrigt. Hjärta på det.
Om vi inte hörs innan det nya året önskar jag er en underbar jul och en riktigt bra avslutning på 2009.
Tack och hej för mig.
en fribiljett mot himlen
Det är 5 timmar kvar nu och jag håller på att krevera.
vi tar oss aldrig mera dit igen
Jag kände mig så otroligt tom sist jag skrev. Som om allt var ett enda famlande i mörkret. Som om jag glömt bort vem jag var. Knattrandet kändes inte lite flytande som vanligt, orden föll inte lika lätt, skrivandet tömde mig inte.
Av en ren impuls öppnade jag ett vitt tomt dokument efter att jag hade sparat inlägget här. Provade tvekande att skriva precis det jag tänkte på, oavsett om det var felstavat, rätt formulering eller fyndigt skrivet. Jag tillät mig själv att bara skriva. Precis som jag brukade. Och fingrarna började som i hysteri att knattra. Känslorna flödade, från djupt inne, där jag inte visste att de fanns, forsade fram till hjärnan, till fingrarna, och ner på tangenterna och upp på skärmen. Som snabbt fylldes med text. Jag skrev som i i raseri, eller som i förtvivlan över att riskera att stoppa flödet, att tappa känslan när jag äntligen hade den. Jag skrev i rädsla för att inte hinna få fram allt innan det försvann igen. Jag skrev utan att kontrolläsa då och då, utan att reagera över att ord flöt ihop, bokstäver bytte plats och meningarna saknade punkt och kommatecken. Jag fyllde hela sidan och när jag började känna mig tömd hade jag också svaren. Jag kom plötsligt ihåg mycket mer om vem jag är, vad som gått snett och vad jag vill, och ska, göra med mitt liv. Sånt där vanligt som alla människor känner och kanske kommer till insikt med på en tyst promenad, framför brasan eller i fundersamma samtal med en vän. Det funkar inte så för mig. Jag måste skriva. Att skriva är mitt funderande. Det är då jag kommer underfund med saker, det är då jag lär känna mig själv och vad jag egentligen vill. När jag tvingas sätta ord på det.
Jag lät blicken löpa längst ner på skärmen, ta in allt jag själv bombarderat ner. Och allt jag skrivit var precis det jag kände. Jag visste det ju hela tiden, men det ville inte komma fram.
eller jo..
piiiip
sitta-inne-ångest
Aaaah!
Men ikväll är det bonde söker fru i alla fall.